Summering av oktober.

Sakta i backarna här nu! Det kan inte vara möjligt att det är dags för ännu en månadssynops. Vem är det som fipplat med tiden? Jag vet om att vi övergått till vintertid, men det är inte en timme hit eller dit jag pratar om, det är en hel månad! Well, I guess I have no other choice...

 Med anledning av att min examen närmar sig (217 dagar kvar!) har jag fått höra frasen "Hur ser dina planer för tiden efter gymnasiet ut?" fler gånger än vad jag kan räkna till. Då jag inte är förvissad om vad jag vill syssla med kan svaret te sig en gnutta annorlunda beroende på vem det är som ställer frågan. Vad jag inte jämkar på är repliken om att jag vill ägna mig åt skrivandet på ett eller annat sätt. Om det innebär att skriva i sekretessbelagda dokument eller publicitet i ett sportmagasin återstår att se.

Denna kalendermånad har allt fler orienterat sig hit, fått syn på mina texter samt bombarderat med smicker vad beträffar dem, vilket gör mig något salig. Tack till alla er som kommenterat, mailat, skickat meddelanden och kommit fram på stan (unbelievable, I know!).

 Ni känner väl till det där stadiet i livet då man inte vet vad man ska ta sig till eller hur man ska bära sig åt? Jag gör, jag befinner mig ett sådant just nu och jag hatar det! Den här gången handlar det om huruvida jag ska ta chans till romans eller låta bli. Citerar Maggio: "Jag vill veta; ska jag sluta leta?".

 Allt verkar gå i en rasande fart, allt förutom min tillfriskningsprocess. Fine, mitt BMI är inte längre 14,9, men jag mår fortfarande inte bra. Att resan tillbaka skulle vara lång visste jag, men att vägunderlaget skulle vara så här knaggligt var det ingen som sa någonting om. Och ingen snålskjuts finns det heller. KBT kommer att inledas så småning om...

 Bortamatcher, i dubbel bemärkelse. Det finns inte mycket som går upp emot flera mil i bil, en knökfull bortabur samt jubel med idioter av samma stuk. Möjligtvis en bortamatch i det andra avseendet.

 "Every day is a great day for hockey" brukar jag säga, men det är en sanning med modifikation. 1) Måndagar, onsdagar och fredagar är inga greata dagar för hockey och 2) dagar när killarna inte gör vad de ska på jobbet är inte heller så vidare värst. Nackdelen med att älska ett lag med hela kroppen är att är kämpigt på riktigt när det inte går som det är tänkt; fördelen är att även en omgång 13-match får en att vanka av och an som en spattig anka. Inget ont som inte har något gott med sig, I guess...

 "Jag kommer inte att lämna mitt hjärtas stad utan att ha slagit armarna om Sanny Lindström. Det skriver jag under på, här och nu." twittrade jag dagen innan Sanny skulle tackas av. "Vem var det som inte skulle åka härifrån förrän denne kramats med mig? Var det du?" sa Sanny, där han stod med mikrofon i hand, och tittade på mig. Jag blinkade bort de tårar som lagt sig som en silhuett i ögonvrån efter talet han hållit ("Jag vet att jag fått skit för namnet på baksidan av tröjan, men det gör mig ingenting, för jag har alltid spelat för namnet på framsidan.") och slank emellan publikmassan. (Öppen fråga: kommer man någonsin att bli för gammal för att bli skakis i närheten av en profil? [Pappa, du får inte svara.])

Matchen hade jag inte så mycket för, men jag skulle förmodligen känna ånger för resten av livet om jag hade valt att stanna hemma. Inte för matchen i sig, men för Sanny.

Summering | | Kommentera |

Frågestund: del 3 - ätstörningsrelaterat.

Som utlovat: ätstörningsrelaterade frågor i ett enskilt inlägg lite längre fram.

 

"Jag undrar vad som fick din ätstörning att gro från första början. Hur började det och hur har det eskalerat?"
Det undrar jag ocskå. Det finns tusen miljarder olika anledningar till varför man insjuknar i självsvältningsvärlden. Många tar för givet att det har att göra med psykisk misshandel i nära relationer och för det kan man dem inte klandra; har man matats med fel snarare än föda är det inte märkvärdigt att självhatet gror och mynnar ut i en ätstörning. I mitt fall bottnar det inte i traumatisk barndom (jag har världens bästa föräldrar, det vill jag att ni ska veta). Antagligen beror eländet på "fröken duktig-syndromet"; bara det bästa är bra nog, och jag är inte bäst.

 

Det tog fart för en herrans massa år sedan. Jag slutade äta godis i fyran för att i stället lukta på pappret som omslutit Twix-stången, började göra 1000 situps om dagen när jag gick i femte klass och sedan sexan har en tvåsiffrig procentandel av min hjärna fokuserat på vikt. Det var ett osunt förhållande till kost och hälsa redan då, men på den tiden kunde jag finta bort ångesten långt innan den ens hunnit närma sig. Dessutom tror jag att jag sköt sjukdomen på framtiden i och med att jag blev tillsammans med Michael, om det inte varit för honom hade jag kanske råkat illa ut redan i fyran/femman.

 

"När det var som värst, hur kunde en vanlig dag se ut då med allt vad mat, träning, plugg, tider och annat ser ut?"
Eftersom att ordet "träning" nämns utgår jag från att svaret ska behandla tiden innan dess att jag blev mottaglig för behandling. Då ska vi se! Så här såg, låt oss säga en måndag ut:

 

Upp, gå till gymmet och träna styrka en timme, äta en skalad morot till frukost, förlänga promenaden till tåget, förtränga hungern under lektionstimmarna innan lunch, äta isbergssallad och kött/fisk, vrida om låset på skoltoaletten och gråta en skvätt, genomlida eftermiddagslektionerna, skynda hem för att sätta i mig lite kvarg, pinna iväg till gymmet för att där springa fem kilometer på bandet, medverka på ett PowerStep-pass, träna en muskelgrupp jag inte tränade i gryningen samt avsluta med yoga, basta ut all vätska, duscha, äta broccoli och en halv burk tonfisk till middag, kvida av smärtan som såren längs ryggraden och höftbenen orsakar när jag lägger mig i sängen för att sova och hela tiden intala mig själv att "du klarar dig". Repeat.


"Vilket kroppsideal är det du förhåller dig till - ett "normalt" eller ett mer i enlighet med fotomodeller? (Jag vet att det kanske är en känslig fråga, men känsliga frågor är nyttiga! Om det är okej då alltså.)"
Jag vet inte om jag kan tala om det i dagsläget. Inte för att frågan är känslig, det gör mig ingenting, utan för att min hjärna är kajko. Att vilja ha en fast rumpa stor som två meloner och samtidigt önska att man vore nere och nosade på 40-strecket går liksom inte ihop. Om jag måste svara, så skulle jag säga att jag är mer inne på fitness-spåret.

"Hur kan en vanlig matdag se ut för dig?"
Här skulle jag kunna skriva mitt nuvarande matschema i ett kursivt typsnitt och ett par rader som inte lutar om det jag faktiskt står mig på, men eftersom att jag inte vill påverka någon åt varken det ena eller det andra hållet låter jag bli. Kan säga så mycket som att en "vanlig matdag" ska omfatta sex mål, men aldrig består av fler än fyra.

 

"Som en rad i inlägget ovan lyder - vilka livsmedel har du undvikit sedan du lekte med barbie (och varför)?"
Ljust bröd (då menar jag inte att jag bara hållit mig borta från Formfranska), pasta och skinksås (som i princip var det enda jag åt när jag var barn) och sådant som kan tänkas höra till fredagsmyset, typ ostbågar. Annat som jag inte ätit så mycket av har att göra med att jag var väldigt kräsen väldigt länge (smakade tomat för första gången för bara något år sedan!).

 

Som det ser ut just nu, och som det har gjort sedan en tid tillbaka, undviker jag en väldans massa livsmedel. Jag dricker ingenting annat än kaffe och vatten, vill inte att mjöl ska vara en ingrediens i någonting och om man blir var man äter kommer jag att transformeras till kvarg. Så har det förstås inte alltid förhållit sig.

Allmänt, Allvar | | 2 kommentarer |

"I want her back so badly, I leave the door unlocked."

Upp