Summering av juli.

 "Att skiljas är att dö en smula" har jag hört, och känt. Jag kan inte rå för att jag tycker att det är jobbigt att; vinka med hela handflatan åt mina systersöner, tillrygga sträckan Karlstad - Stockholm, krama om distansvänner en sista gång samt bli av med den fulsöta (mest fula) Ludvika-dialekten.
 
 En kväll lät jag papperskorgen länsa vad kameran knäppt. Fråga mig inte hur, när, var eller varför jag fick för mig att deleta min mobiltelefons alla bilder och videor, men det fick jag. De första fem minuterna efter dådet, eller vad man nu ska kalla det, drabbades jag av en släng av självmordsbenägenhet, men som tur var övergick det obehaget till belåtsamhet, så småningom. Det gamla finns sparat på en extern hårddisk (köpte en på 3000 GB [fattar ni; TRE TUSEN GIGABYTE!]) och det nya i telefonen. Som en pånyttfödelse, typ. Jag säger som Icona Pop sjunger; "I love it".
 
 Det finns en person i mitt liv, som länge funnits i mitt liv, som inte borde finnas i mitt liv, men som förmodligen alltid kommer att finnas i mitt liv. (Inte var det väl svårt att hänga med i svängarna där, inte?) Denne får mig att tro att Håkan Hellström skrivit sina texter utifrån vad jag gått omkring och tänkt på. Rader ur hans verk, så som "det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu" och "vad jag bryr mig om nu är dina armar om mig även om jag vet att jag måste glömma dig", är som tagna ur min tankeverksamhet.
 
 Hockeyupptakten. Då allvaret inte börjat än ska jag väl egentligen säga varken bu eller bä, men Didididi till Färjestad och Frögga till Skellefteå; kom igen!
 
 Den brutala ångest som fortfarande envisar sig med att infinna sig efter att jag ätit lite mat förtjänar ingenting annat än en fet jävla tumme rakt upp i analgången.
 
 För att bli kvitt det elände som en ätstörning innebär är det till att man utmanar sig. Ska jag vara ärlig har jag varit rätt dålig ("rätt dålig" är i det här fallet lika med urkass) på det, jag har liksom inte tillåtit mig själv att lämna min bekvämlighetszon. Har det stått "pasta" på matsedeln har jag gjort allt för att slippa det, och då sluppit. HUR SOM HELST; i Karlstad gjorde jag en tyst överenskommelse med mig själv, vilken gick ut på att förtära alkoholhaltig dryck, något som jag tyckt varit jobbigt och som jag undvikit, på grund av kalorihalten. Jag tog tjuren vid hornen; jag beställde en drink och jag drack den. (Vissa lovar sig själva att trappa ned på fyllorna ju närmare uppropet kommer, andra avstår dricka med promille under så kallade "vita helger", men jag, jag uppmanar mig själv att dricka.) Vad som hände inpå natten hade inte med någon dricka att göra, men det är lik förbenat "a story I can never tell".
Summering | | En kommentar |

Tell me more, tell me more.

 
När jag slog upp mina blå vid tidig morgontimma sken solen in genom rutorna. Faktum är att den gör det fortfarande. Enligt den app jag talade gott om i går kommer den fortsätta med sitt vänliga beteende hela dagen lång. Det är bara att tacka och ta emot, antar jag.
 
Nog svamlat; syftet med det här inlägget är att informera om mina kommande dagar, vilka kommer att se ut på följande vis:
 
I dag, när klockan slår lunch, ska min - den mest fantastiska, underbara, älskade (superlativsharangen är förlängningsbar) - familj mötas inne i stan. Vi har bestämt att vi ska vinka av sommarens mittmånad i och med en måltid och en runda shopping. Vardagslyx för mor och far, som inte är lediga - lyx för mig och syster som är lediga.
 
I eftermiddag och i kväll är jag all Sandra's.
 
 torsdag, mina damer och herrar, är det dags att välkomna augusti, vilket jag tänker göra genom att göra ingenting. Har ingenting inskrivet i almanackan (vilket i och för sig kan ha att göra med att jag inte har någon almanacka), men det rör mig inte i ryggen. En sak är säker dock: är det sol, ska jag pressa. Efter dagar av mulna moln och regnstänk känner jag mig blek, and ain't nobody god time for that!
 
"Thank God, it's Friday!", eller "tack Gu, dä ä freda'!" som min värmlänning till pappa skulle ha sagt, kommer jag att utbrista när den sista veckovardagen är kommen. Det kommer jag att göra dels för att jag kommer att få träffa Johanna, som jag inte sett på vad som känns som evigheter, men också för att jag ska åka till Karlstad. Påbörjar bilfärden dit långt inpå kvällen och kommer att vara framme ännu senare, men "bättre sent än aldrig", ni vet.
 
En vistelse i Karlstad utan hockey under stundande hockeytider rimmar illa, så det blir det ingenting med! På lördag styrs kosan mot Arvika, det för match mot norska Stavanger Oilers. (Blotta tanken på detta gör mig så uppspelt att jag skulle behöva doppa huvudet i någonting riktigt jävla kallt.)
 
Samma kväll väntar gemensam middag med Karlstadklanen av familjen samt lite rajtantajtan ihop med vännerna.
 
Söndagen kommer att tillbringas i baksätet på en bil, med andra ord: söndagen kommer inte att vara så väldigt rolig (man kan förvisso ha väldigt roligt i baksätet på en bil, men... I won't go there).
 
Det var det! Vad ska ni hitta på?
Allmänt | | Kommentera |

Fuck offseason!

 

Vad jag gjorde i går? I går blev jag betuttad i vinglas á 65 cl, jag skrev ett välstrukturerat CV, brukade de tjänster som min internetbank har att erbjuda samt grät blod över att sitta vid middagsbordet och inte på läkatren klockan 18.30. Jag hade alla förutsättningar i världen till att få bli kallad "vuxen" annat än på papper, men så var det det är med röd kroppsvätska sipprandes ur ögonhålorna. Det var när jag låg och vaggade i fosterställning för att jag inte hade möjlighet att närvara i hallen då Färjestad presenterade den nya truppen, vilken sedan istränade inför publik för första gången i år. som jag förstod att jag kanske inte är så vuxen ändå.

Lyckligtvis var det andra (och med "andra" menar jag Homo sapiens med dokumentationsmaterial) som kunde bevista arenan på utsatt tid. Tack vare videon ovan samt bilderna på DB's Tumblr kan även jag ta del av "the happening", om än bara för en liten stund. Då klippet visar mer mingel än rappa fötter och knaonhandleder anpassar jag uttlåtandet därefter: DRA BALLEN I GRUSET, vad snygga pôjkera är när de är solkyssta och klädda i mörkgrönt!

I dag är det inte mer än 45 dagar kvar tills säsongens första match tar vid. Apropå siffror och dagar; i dag är det 838 dagar sedan jag fick uppleva den, utan varken tvekan eller konkurrens, bästa dagen i mitt liv. Jag vet inte vad som är bäst/värst; att längta eller att sakna. Just nu gör jag både och. Men, som sagt; 45 dagar kvar.

Upp