Summering av oktober.

Sakta i backarna här nu! Det kan inte vara möjligt att det är dags för ännu en månadssynops. Vem är det som fipplat med tiden? Jag vet om att vi övergått till vintertid, men det är inte en timme hit eller dit jag pratar om, det är en hel månad! Well, I guess I have no other choice...

 Med anledning av att min examen närmar sig (217 dagar kvar!) har jag fått höra frasen "Hur ser dina planer för tiden efter gymnasiet ut?" fler gånger än vad jag kan räkna till. Då jag inte är förvissad om vad jag vill syssla med kan svaret te sig en gnutta annorlunda beroende på vem det är som ställer frågan. Vad jag inte jämkar på är repliken om att jag vill ägna mig åt skrivandet på ett eller annat sätt. Om det innebär att skriva i sekretessbelagda dokument eller publicitet i ett sportmagasin återstår att se.

Denna kalendermånad har allt fler orienterat sig hit, fått syn på mina texter samt bombarderat med smicker vad beträffar dem, vilket gör mig något salig. Tack till alla er som kommenterat, mailat, skickat meddelanden och kommit fram på stan (unbelievable, I know!).

 Ni känner väl till det där stadiet i livet då man inte vet vad man ska ta sig till eller hur man ska bära sig åt? Jag gör, jag befinner mig ett sådant just nu och jag hatar det! Den här gången handlar det om huruvida jag ska ta chans till romans eller låta bli. Citerar Maggio: "Jag vill veta; ska jag sluta leta?".

 Allt verkar gå i en rasande fart, allt förutom min tillfriskningsprocess. Fine, mitt BMI är inte längre 14,9, men jag mår fortfarande inte bra. Att resan tillbaka skulle vara lång visste jag, men att vägunderlaget skulle vara så här knaggligt var det ingen som sa någonting om. Och ingen snålskjuts finns det heller. KBT kommer att inledas så småning om...

 Bortamatcher, i dubbel bemärkelse. Det finns inte mycket som går upp emot flera mil i bil, en knökfull bortabur samt jubel med idioter av samma stuk. Möjligtvis en bortamatch i det andra avseendet.

 "Every day is a great day for hockey" brukar jag säga, men det är en sanning med modifikation. 1) Måndagar, onsdagar och fredagar är inga greata dagar för hockey och 2) dagar när killarna inte gör vad de ska på jobbet är inte heller så vidare värst. Nackdelen med att älska ett lag med hela kroppen är att är kämpigt på riktigt när det inte går som det är tänkt; fördelen är att även en omgång 13-match får en att vanka av och an som en spattig anka. Inget ont som inte har något gott med sig, I guess...

 "Jag kommer inte att lämna mitt hjärtas stad utan att ha slagit armarna om Sanny Lindström. Det skriver jag under på, här och nu." twittrade jag dagen innan Sanny skulle tackas av. "Vem var det som inte skulle åka härifrån förrän denne kramats med mig? Var det du?" sa Sanny, där han stod med mikrofon i hand, och tittade på mig. Jag blinkade bort de tårar som lagt sig som en silhuett i ögonvrån efter talet han hållit ("Jag vet att jag fått skit för namnet på baksidan av tröjan, men det gör mig ingenting, för jag har alltid spelat för namnet på framsidan.") och slank emellan publikmassan. (Öppen fråga: kommer man någonsin att bli för gammal för att bli skakis i närheten av en profil? [Pappa, du får inte svara.])

Matchen hade jag inte så mycket för, men jag skulle förmodligen känna ånger för resten av livet om jag hade valt att stanna hemma. Inte för matchen i sig, men för Sanny.

Summering | |
Upp