Summering av juni.

 Efter ett skolår präglat av mycket möda och stort besvär tog jag kuvertet med betyg i näven och gick på sommarlov. Invigningen av detta lov skedde tillsammans med klassen och gav oss många minnen (och några luckor).
 
 SCÄ kontra dietist och sjukgymnast. Jag vet inte vad jag ska tro, tycka eller tänka. Jag är kluven i situationen. Efter ett halvår hos kliniken, som kind of saved my life, känns det lite läskigt att nu vara utan den. Som sagt; jag är kluven i situationen.
 
 76 dagar kvar tills SHL (jag vill att det ska stå "Elitserien" och ingenting annat) drar i gång. 76 dagar? Är det något slags skämt? Jag är övertygad om att det skulle smärta mindre att bli stabbad i bröstkorgen med en smörkniv än att längta efter hockeyn så mycket som jag gör. 
 
 De hits, låtar, dängor, plågor, kalla dem vad du vill, som lanseras lagom till sommaren för att sedan spelas om och om igen. Jag tänker på Håkan Hellström, jag tänker på Avicii och jag tänker på Macklemore (även om gräddvit blus inte rimmar med Macklemore; jag behöver att basketlinne, och en snapback).
 
Om inte det faktum att jag blev moster för andra gången förtjänar en mot skyn pekande tumme vet jag inte vad! Minstingen föddes den 12 juni, vilket betyder att han och Patrik Lundh kommer att fira sina födelsedagar samtidigt i framtiden. Dessutom ska han, lillen, heta Tim, som i Tim Bergling, som i Avicii. Bra kid!
 
 Jag vill vara kär, men är inte det. Sådana perioder brukar komma och gå, men den här gången verkar den vara här för att stanna. Den har liksom kommit, men vägrar nu att gå. Jag vill så gärna vara febrig av nyfödd förälskelse; viska "jag är din så länge du vill ha mig" till någon jag bryr mig om och mena varenda bokstav. Åh!
 
 Sommarkävllar. Kommentarer överflödiga.
 
 Den här månaden har både mamsen och papsen gjort sig förtjänta av ett varsitt grönt finger. Varför? Jo, för att de till augusti månad bokat flygbiljetter, destination Kroatien, och till november månad köpt en varsin Bruno Mars-biljett till mig och min syster. I bland vill jag annonsera ut mina föräldrar på Blocket i ren frustration, men oftast är de ganska bra att ha, de där!
 
 Tack vare min krönika samt mina längre blogginlägg har jag överösts med komplimanger från alla möjliga håll och kanter. Kommentarerna här på sidan har inte varit så värst många, men ni ska se min mail- och smsinkorg! Sweet Jesus. Alla är så snälla och rara och underbara (☮).
 
 
Summering | | En kommentar |

Charming charms.

 
Jag kan inte med ord beskriva den kärlek jag hyser till de kollektioner som Thomas Sabo står bakom. Butiken på Biblioteksgatan är ett privilegium att få inträda och kvalituttan på vad som i den säljs är bortom alla gränser. Han kan det där med smycken, Thomas.
 
Jag tycker att bijouterierna i guldvalör är förtjusande och att rosékollektionen är bedårande, men högst upp på min lista över favoriter ligger de silverfärgade smyckena; främst berlockarna, vilka jag äger sex stycken av. 
 
 
 
Den cirkulära berlocken visar varifrån länken kommer. Den betyder varken mer eller mindre; den skulle lika gärna kunna ligga och vila på en bomullstuss i ett smyckeskrin, men eftersom att jag tycker så mycket om den hänger den där den hänger.
 
Klackskon och den lilla VS-brickan symboliserar att jag är svag för blusar med volanger, vippiga kjolar, trosor i spets, sandaletter med öppen tå, aprikosfärgade lack att pensla på naglarna och naturella skuggor att försköna sitt yttre med; mitt stora intresse för shopping, med andra ord.
 
När jag läste att chansen för att hitta en fyrklöver inte ens är möjlig att räkna i promille, tänkte jag: "lika bra att vara på den säkra sidan och bära med sig en lyckoklöver när man väl hittat en!".
 
Att jag har en G-klav dinglande på armbandet sammanfattas bäst med tre amerikanska citat, vilka lyder som följer: "we all have those nights where music is our only friend", "music is what feelings sound like" och "music is my life, the lyrics are my story".
 
Bokstaven F står för Färjestad. Jag känner mig inte tillräckligt säker i min kärlek till klubben, så jag måste visa den i och med att hänga den första bokstaven i namnet runt handleden. Så är det. Inte. Alls. Nej, att Färjestad skulle få rå om en alldeles egen del av armbandet var det inget snack om. (Ett tag, ett ganska bra tag, fanns det endast ett F på kedjan; jag såg det som någonting provisoriskt, då jag inte fick tatuera mig för mor och far. MEN, nu är jag 18 och inom en snar framtid kommer en tatuering att pryda min kropp, vare sig mamma och pappa vill eller inte.
 
Hjärtat; för att mitt sådana ska fortsätta slå - för mig, för mina nära och kära.
Allmänt | | En kommentar |

En ängel på jorden.

På inrådan av en doktor har jag blivit förbjuden att vara i rörelse mer än absolut nödvändigt. Inga trappsteg, promenadfart i sakta mak och skjuts från dörr till dörr är det som gäller. Dessutom har jag fått i uppdrag att utmana mig själv, det genom att äta någon form av kolhydrater på restaurang.

Med ihopbitna käkar, rödgråtna ögon och mascararandiga kinder uppbjuder jag alla mina krafter för att slå upp klinikens stora port. "Varför gör de dörren så tung när de vet att musklerna på patienterna på stället är borttynade?" tänker jag tyst för mig själv, fastän jag inte vill annat än att skrika så att det hörs ända till Mariannelund.

Tunnelbanevagnen har just tillryggalagt sträckan SCÄ - Centralstationen. Jag försummar min mamma och hennes vädjan om att jag ska ta hissen; envis som en åsna och med raska kliv (aja baja!) rör jag mig mot trappan (AJA BAJA!). Halvvägs upp knackar det på min vänstra axel, varpå jag vänder mig om och får ögonkontakt med en kvinna som ser ut att befinna sig i 40-årsåldern.


"Hej! Annie." säger hon och sträcker fram sin högra hand. "Jag satt nyss på samma tåg som ni och råkade överhöra ert samtal. Uppfattade att det är ett ätstört beteende som är boven i dramat. Då jag själv varit och trampat i det träsket vet jag hur det känns. Det var länge sedan, men det förändrar inte det faktum att jag en gång varit sjuk. Jag säger 'varit' för att jag i dag är frisk.

Jag vet om att jag inte har någonting med ditt liv eller din sjukdom att göra, men jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag låtsats som ingenting. Jag förstår att det måste kännas konstigt att en främling kommer fram på det här viset, men jag vill bara göra dig medveten om att det faktiskt går att bli av med det du plågas av just nu. Om det finns någonting - jag upprepar: NÅGONTING - jag kan göra, så gör jag gärna det. Vill du byta nummer, är det fritt fram. Vill du inte det, går jag min väg.

En sista sak bara; lyssna på vad din mamma säger, ta trappan!"


Jag lägger till denna Annie i min kontaktbok, sedan gråter jag och mamma Lille Skutt-tårar hela vägen till John Chris, där jag äter bulgur.

(Annie och jag har haft telefonkontakt lite till och från. Vi planerar att ses någon dag i sommar. Då ska jag tacka henne - en triljon gånger.)

Upp