Försäsong i gång.

I går, fyra dagar senare än i fjol, tog Färjestad initiativet till att inleda sin säsong. (Jag väljer att tolka det som så att eftersom att datumet för barmarksträning förskjöts med fyra dagar, gör så även nästa års slutspelsmatcher, fast med vinster i stället för dygn. Alltså kommer säsongens upplaga av Färjestad att gå snäppet längre än förra årets dito. No further questions.) Det röda bandet som förklarade säsongen kommen, klipptes i Tyrskogen.
 
Min hjärnbalk vägrar lägga på minnet att jag faktiskt tycker om även den här delen av säsongen. Oavsett hur och när än slaget om Le Mat upphör tror jag mig gå ett sommarhalvår av mörker till mötes, men gång på gång motbevisas jag (och tur är väl det!). Klart som korvspad är att omställningen från ett par, tre matcher i veckan till inga alls är svåruthärdlig, men så länge det finns fotografier och filmklipp att tillgå är den inte outhärdlig. Jag har social media att tacka, för trots det faktum att trettio mil skiljer laget och supportrarna åt, så kommer vi så väldigt nära.
 
Så, medan somliga inväntar ryssvärmen, förbidar andra polarkylan. 137 dagar kvar!
Ishockey | | Kommentera |

Summering av april.

 Skriveri, skrivera! Från de döda jag återuppstod och bloggandet jag återupptog. I mitt debutinlägg gav jag löfte om att svara för färre inlägg än vad man är van vid i en allmän blogg, ett löfte jag stått - och fortfarande står - fast vid. Under den bloggpermission som jag gav mig själv kom jag underfund med jag känner mig mer till rätta med att låta fingrarna valsa över tangentbordet när helst jag känner för det snarare än att skriva en handfull inlägg dagligen. 
 
 Har dragits med många tankar och mycket känslor på sistonde, både på gott och ont. I bland är jag högt över molnen, i bland så långt ned i helvetet man kan tänkas komma. Om det inte vore för att Gröna Lund redan releasat en ny attraktion hade jag ansökt om att få låta mitt liv agera ny berg-och-dalbana. 
 
 En bastant tommetott upp i vädret för ingenting mindre än London och allt vad den resan innebar. Det enda klandervärdiga var resan hem - i dubbel bemärkelse. För det första ville jag inte lämna Englands huvudstad för Sveriges och för det andra ruinerades planerna för hemfärden ganska så rejält. (Så här i efterhand kan jag blicka tillbaka på dagen med en axelryckning och ett leende i mungipan, men där och då var det inte lika roligt.)
 
 Spenderade en av mina eftermiddagar bland de nötta salarna på Karolinska; skelettröntgen samt benmineralmätning stod på agendan (fast bland alla jättelika maskiner kändes det snarare som om jag var med i någon "outer space"-musikvideo). Själva proceduren gick bra och jag tycker att det känns skönt att ha det överstökat, samtidigt kan inte låta bli att oroa mig för vad svaren, som kommer inom två veckor, har att säga. 
 
 Slutspelets semifinaler tog vid (och slut, men det hör inte ett grönt finger till). I och med detta slog vi oss lösa för att sedan skapa minnen i pluralis. Med tanke på uppehållet lär det dröja innan läktarfolket får leva rullan tillsammans igen, men den som väntar på någonting gott...
 
 Och så var det då det här med Färjestads slutspelsuttåg, en historia så ledsam att jag knappt finner ord att beskriva den med. Aldrig är jag så uppriven som när säsongen tar slut utan ett uns av konfetti - på hedersord.
 
 
 Jag hade en alldeles fantastisk lördag i slutet av den här månaden, ska ni veta! Bara en sådan sak som att jag inledde dagen med att gå en långpromenad med en göteborgare i örat (förtydligande: det satt ingen inuti mitt öra; jag babblade i telefon samtidigt som jag promenerade)! Framåt kvällen var jag i Globen, på hockey, tillsammans med långväga vänner. (En av  de senaste gångerna jag var på hockey i Globen slog Färjestad ut AIK, vilka hade slagit ut HV. Det hör egentligen inte hit; jag ville bara få det sagt.)
 
 Uteserveringspremiär på stan såväl som på Pintorpavägen! När det sker vet man, som Lunds studentsångare skulle sjunga, att:  "Nu är det VÅR!" 
Summering | | Kommentera |

2.

 
Om jag är moster 1, så är det här moster 2, och så Lilleman förstås.
OBS! Varning för sötande innehåll. 
 
Att det är två år sedan jag för första gången betraktade den lille knoddens gladlynta ansiktsuttryck, mötte hans tindrande ögon med solsken i blick, snusade på hans ludna hjässa, smekte hans släta kind med mitt pekfinger och lät pussa hans lena små hälar, är för mig omöjligt att förstå. Jag minns det som om det vore i går. I vilket fall som helst: grattis på två-årsdagen, Linus! Moster älskar dig ett varv runt jorden, upp till månen och tillbaka. 
Upp