Happy birthday to you!

Då både Alice och Michaela är födda och fyller år på vårkanten fattade de tillsammans det kloka beslutet att slå ihop sina två födelsedagar till ett firande grande size i stället för att bli uppvaktade på var sitt håll i omgångar. En kallelse till kalas skickades ut till ett 30-tal och tack vare den stora uppslutningen utföll hopkoket fruktansvärt bra!

 

Om vi bortser från den del av lördagen som innefattar att jag åt middag allena, eftersom jag inte antog utmaningen att plockäta ihop med de andra, så började kvällen i ett Stuvstakvarter, i vilket jag och tjejerna blev kvar fram till dess att 23.01-tåget ankom till spåret. Den sista timmen på det dygnet och de inledande timmarna på nästa ägnades åt rytmiska kroppsrörelser (kroppsrörelser åtminstone) på en av Stureplansgruppens nattklubbar. 

 

Kom hem skapligt gjorde jag tack vare att jag har en mamma som skickar "om du vill kan jag hämta dig när du ska hem"-sms när jag är och upptäcker nattlivet. Sådant (och när jag sitter vid köksbordet och grottar ned mig i hockeynörderier tillsammans med pappa) får mig att aldrig vilja flytta hemifrån.

 

För att inte bli långdragen inleder jag här en bildparad. Varse!

 

 
Alice och Mic lät buteljerna med rosa bubbel tömmas och gästerna fyllas (i dubbel bemärkelse, om en så säger). Som tur är fick de ett gäng nya flaskor, och förhoppningsvis dröjer det ett tag innan de är tömda.
 
 
Sedan dukade de upp till buffé, något som lilla Mallan verkade uppskatta. (Av de länsade serveringsfaten och skärbrädorna var det fler än hon som värdesatte maten. Åh, en dag ska även jag njuta av paté på små kex och kallskuret.)
 
 
Älskar att träffa människor av samma kön som man klickar, och inte krockar, med! Större delen av kvällen satt jag i soffan mittemellan en My och en Sofie och pratade. (De två nämnda finns inte med på bilden ovan, det gör däremot fyra andra goa, och för mig tidigare obekanta, ansikten.)
 
 
Jag vet inte vad, men det är något med Tilda och hennes vinglas som jag bara älskar. Oh wait, det är ju Tilda och hennes vinglas som jag älskar!
 
 
Har ni sett så fint? Folieballonger, girlanger och serpentiner gjorde bilderna Tumblr-vänliga på direkten.
 
 
Grattinäran 
Allmänt | | Kommentera |

Hej, här kommer segertåget!

Färjestads juniorverksamhet är just nu att likna vid ett tåg; inte ett försenat sådant, något som blivit stillastående i Hallsberg eller bistrovagnen, men fordonets lokomotiv! Vad jag vill komma fram till är att det går som på räls. J18 blev förvisso av med sin säsong i kvarten (vilket verkligen inte är fy skam!), men J20! Efter en väl genomförd grundsäsong följt av viktoria i åttondelen och jubel i kvartsfinalen står killarna nu klara för semi. Vill det sig väl tar de sig förbi den också, men om det är något den här sporten har lärt mig är det att man inte ska ropa hej. Jag tror att det gäller för puckarna att studsa rätt, för kemin och tekniken (ämnet är fortfarande ishockey, inte naturkunskap) är det inga fel på!
 
 
I matchen senast hade juniorkabyssen stöd i ryggen av bland annat Bryggeriet, vilket tycktes uppskattas av pôjkera såväl som av Bryggeriet i sig självt. Till helgen (i Södertälje, där playoffen avslutas) kommer det inte att närvara fullt lika många människor och heja på de gröna och vita eftersom A-laget möter Växjö just då, men jag kommer att bevaka det på plats!
 
När vi ändå pratar värmländsk framgång: natten till i dag blev den Färjestadfostrade backen Oscar Klefbom av med sin måloskuld i NHL. Ompalompa!
Ishockey | | Kommentera |

Jag känner skam och sorg i mitt hjärtas borg.

Jag skäms värre än en hund när jag tänker på hur jag försummat er, mina alldeles egna små virtuella livscoacher, den senaste tiden. Min intention har inte varit att nonchalera era klick; dessvärre är det så det råkat bli. Det är tur att ni är så förstående och tålmodiga som ni är, så att jag inte behöver utstå hot via brev för att jag inte kompletterar hemsidan med nya uppgifter var timme. Det fina i kråksången är att det bara kan bli bättre! Jag tänker dock inte utföra något "pinky swear" om att det finns en bättring att vänta, då det ligger lika mycket framför mig den närmsta tidet som det gjort den senaste.
 
Har botaniserat på portalen, till och med gjort försök till att sätta något på papper, men min motvilja har genomsyrat det lilla jag fått ned och jag har gett upp. Skrivandet är något som jag vill ska komma inifrån, inte pushas på utifrån. Oftast (oftast, inte alltid) när jag mår mindre bra hjälper skriftkonsten mig, men när jag är ledsen flyter också allting samman. Jag har inte en susning om vad det är för dag eller vem det var jag skulle komma ihåg att ringa efter klockan tre. Allt jag vill göra är att sova; inte för att jag är så väldigt trött egentligen, men för att slippa vara vid mina sinnes sans, om än bara för en stund. Tyvärr är "ledsen" ett tillstånd som föranleder till sömnunderskott och vidare ett tidigare sällan upplevt medvetande. Jag tror mig kunna kväva mina bekymmer genom att gå och lägga mig och sno åt mig täcke runt kroppen, men icke. Att inta ett horisontellt läge i sängen är att bjuda in till en intim stund med de rådande problemen. Inte nog med det; när det lider mot midnatt är det som om jag blir varse om, om möjligt, ännu fler problem. Hjärnan går på högvarv, kroppen på sparlåga. Det hjälper inte att jag har pyjamas och sockar på fötterna, för så naken som jag är under täcket är jag ingen annanstans.
 
Jag känner mig emotionellt utmärglad och att jag inte orkar mer, samtidigt som jag känner mig lycklig och längtansfull, tack vare Magnum Strawberry White-vädret, semifinalsveckan och studentskivorna. Om ambivalensen ändå kunde klyva mig itu fysiskt på samma sätt som den gör psykiskt. Hade bett den sjuka halvan fara åt fanders för att aldrig mer återvända, hade tagit hand om den friska halvan bättre än vad som går att föreställa sig; hade blivit Elli igen.
Upp