Another day has come and gone away.

 
 
Det är med sorg i bröstet som jag konstaterar att vecka nio, tillika min lovvecka, sakteligen börjar lida mot sitt slut och att jag om bara några få dagar kommer att sitta i en bänkrad som om ingenting har hänt, vilket det inte heller har. Det kan tyckas verka dystert, men jag behövde en paus. Inte bidra till skidturismen i Val Thorens och inte dansa fram blåsor på fötterna. Jag behövde en paus och det visste jag redan från början. Med lite färre tankar på min skolgång och desto fler timmar på mitt sömnkonto känner jag mig nu beredd att vara på tårna under schemastyrda dagar fram till påska. 
 
Jag gick nog till överdrift när jag påstod att det inte hänt någonting, för inte har jag suttit apatisk och stirrat in i en vägg dagarna i ända. På en bioduk har jag glott däremot! I går samåkte jag och några vänner i deras lilla bil, som knappt tar upp en halv parkeringsficka, till Heron City för att se "Tillbaka till Bromma", en film som hade premiär i dagarna. Jag har sett bättre filmatiseringar, men tycker ändå att den var värd den dryga hundralapp som biljetten kostade (som Joelito bjuckade på; det tackar jag för!).
 
I dag väntar ett par timmar med Vera. Hon ringde mig häromdagen och sa: "Jag tycker att det är på tiden att vi två ses snart. Inte 'ses' som i ett famntag på en stökig pendeltågsstation och förhastat bestämma träff 'i morgon', utan 'ses' som i SES. En heldag, bara du och jag.". Då jag var betänkt på att samla krafter på nytt, bland annat i och med att återse vänner som jag inte hittar tid för en vardag, var detta ett toppenbra förslag och initiativ, enligt mig. Vad vi hittar på återstår att se. Kanske shoppa? Kanske någonting att ha på mig på studenten? Hittills har min studentklänning kostat i runda slängar 200 kronor. "Det var inte dåligt!" tänker ni, men det är just vad det är. Har nämligen BARA betalat frakt- och returavgifter, i omgångar dessutom, då de jag beställt inte suttit som jag föreställt mig att de skulle göra. 
 
Vad mer? Jo, det är match i kväll! Den fjärde sista för säsongen faktiskt. De duggar tätt nu. Växjö är laget som står för motståndet, och motstånd, det kommer det att bli. Hoppas på, men räknar inte med, seger, då vi har åkt på däng mot detta Lakers i samtliga fyra matcher som vi ställts mot dem den här säsongen. Som sagt: hoppas på seger. Vi har fan inte råd med poängtapp!
 
Och jag har fan inte tid med att sitta här något mer. Adjö!
Allmänt | | Kommentera |

Hilma Sofia, vad trevligt!

Har jag berättat för er om min mysiga tisdag, den sista i februari? (Vet inte om det är någon mening att försöka föra en dialog med er eftersom ni inte svarar. Tre siffror långt är antalet som tittar in oberoende av dag, betydligt lägre är det tal som betecknar de som skänker skriftliga spörsmål. Frågestunden är faktiskt fortfarande på tapeten, så vakna!) Jag och min syssling Rebecca (som min mor tycker att det är "sååå roligt" att jag knutit god kontakt med) sågs vid Fridhemsplans spärrar, uppgång Drottningholmsvägen, för att sedan driva omkring på Kungsholmen och vidare in på ett litet café vid namn Hilma Sofia. Av bland andra Elsa Billgren, Michaela Forni och Petra Tungården hade jag tidigare hört talas gott om vad som fanns att vänta innanför den flisiga gångjärnsdörren, och när jag svängde upp den blev jag med ens varse vad trissen menat. Ett hilma tjusigt fik där allt bakas på plats och med passion av den unga och uppsläppta personalen. Har hört ryktesvägen att minsta bakelse och brödbit har en historia, en liten anekdot om hur just den blivit till. "Små love stories" är den gemensamma nämnaren. Fint, va? Jag beställde ingenting med rövarrecept, men jag slantade upp 25 kronor för kaffe i kula!
 
Det blev mycket prat om skola och studier, men inte på så vis att det blev enformigt. Bec sprang ut för fem år sedan och har sedan dess läst många av de ämnen som jag finner intressanta, därför tycker jag om att lyssna till det hon berättar om sina klasser och kurser. Givetvis pratade vi om andra saker också, och så vände vi in till city för en omgång i Gallerian.
 
 
Två svalor på en gammelrosa skylt symboliserar verkligen konditoriet. Det är inget fel på Sveriges mest populära cafékedjor, jag tycker om dem också, men det är ofta så mycket puls på den typen av kaffe/kaka-ställen.
 
 
Undra vad den färska morotskakan, de vulkanliknande kokostopparna och de små kolakakorna har för bakgrund.Vad tror ni? (Tidigare misslyckade dialogförsök won't bring me down!) 
Allmänt | | Kommentera |

Handmade cards.

Jag står i hallen och för min högra hand över krokar med knippor för att så småningom få fatt på den nyckel som hör till brevlådan. "Det är lika bra att jag går och ser efter vad brevbäraren kommit med, så besparas mamma och pappa en vända direkt efter att de kommit från jobbet." tänker jag och stoppar fötterna i ett par slit och släng-skor.
 
Nu när det inte längre än frost behöver man inte dyrka upp låset med bräckjärn och kofot, vilket gör att jag slipper forcera lyckan på baksidan för att kunna greppa bunten med post. En vridning om den lilla nyckelns egen axel är allt som krävs för att jag ska kunna se: en elräkning från Fortum, en flyer från någon obskyr trädfällarfirma, ett reklamblad från ICA Maxi och ett kuvert med mitt namn på. Mitt ansikte spricker upp i ett enda stort leende och jag lägger på en rem mot där jag kom ifrån för att sprätta upp konvolutet med detsamma.
 
Jag älskar att få post, så mycket att det skulle kunna ligga en kappsäck full med pengar och en labradorvalp i boxen utan att jag ens skulle reagera om det vore så att ett brev adresserat till mig också skulle finnas där. Ett tidningsurklipp, ett vykort från en kuststräcka eller en handskriven hälsning på brevpapper; ju mer personligt, desto bättre! 
 
 
Här ovan kan ni se två kort som min storasyster tillverkat och lagt på lådan. Den hjärtknipande hälsningen möttes jag av när jag kom hem från en Skåneresa för ett år sedan och muffin gratulerade mig på 19-årsdagen. Allra senast fick jag ett födelsedagskort skickat från en vän som sedan en tid tillbaka, för tillfället och ett tag framöver tillhör Amerikas förenta stater. Inuti det kortet, som var falsat på mitten och som spelade musik när det lämnades på vid gavel, stod så fina saker att jag i ögat fick en tår. Jag kan, med 100 procent säkerhet, säga att jag hade blivit rörd om samma sak poppat upp i ett chattfönster, men inte på samma sätt. Återigen: jag älskar att få post!
Upp