Boken.

 
Här är den; boken. Varken "Förr eller senare exploderar jag" eller "The fault in our stars" som dess ursprungstitel lyder, inte heller "ett verk" eller ens "mästerverk" av John Green, utan boken. Jag hade skyhöga förväntningar innan dess att jag tog mig an 297 sidor av kärlek och sorti och jag kan säga att den överträffade samtliga - med råge. Med tretalet tunna blad kvar att bläddra bland bokade jag, tillsammans med en vän, biljetter till premiärföreställningen, för vilken jag gjorde mig kittad till tänderna; inte så mycket som ett drag med mascaraborsten i ansiktet och två paket pappersservetter i innerfacket på väskan. (Här kan man ta reda på handlingen, om man inte redan vet om den.) SOM jag grät! Tåraströmmandet började tidigt, sedan stämde jag in i någon slags snyftningskör tillsamans med de andra i salongen då eftertexterna rullade fram på den vita duken. Hälften av tårarna var på grund av berättelsen i sig, den andra hälften orsakades av att jag själv kunde relatera till handlingen. Jag har inte cancer, jag vet det, men precis som cancern, oavsett var i kroppen tumören ligger och lurar, slutligen sätter sig i huvudet på både den drabbade och den närmsta kretesen påverkar en ätstörning anhöriga. Satt och kände att min familj förtjänar någon så mycket bättre än jag, men när jag sa det till mamma svarade hon: "Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.".
 
Allmänt, Estetiskt | | En kommentar |

How are you, dear?

Jag vet inte om det är så att ni känner obehag vid direktkontakt, med anledning av den långa tid som vi varit borta från varandra, eller vad det skulle kunna vara; ni säger ju inte ett knyst! När jag inte skrev någonting,  gjorde ni er hörda minsann! Ni ger verkligen uttrycket "när katten är borta dansar råttorna på bordet" ett ansikte (fast ni är nog mer att likna vid möss eftersom ni är så tysta). Jag som trodde att ni ville föra en dialog, men tydligen inte. Vill ni inte, så vill ni inte! Jag får väl fortsätta att monologprata...

Märker ni hur jag drar mig för att ta upp det jag lovat att ta upp? (Om ni hade velat kommunicera med mig hade ni svarat "ja" i kör och nickat här.) Gissar att jag bara gör det värre genom att skjuta det på framtiden, så låt oss nu ge oss på allvaret. Först lite läsarkommentarer, sedan lite ordspya.

Vad händer? 
Ingenting mer än var- och varannanminutsångest händer, och det är där i problemet ligger.

Har du någon känsla för när det kommer vända för dig? Kommer det ske ett mirakel en vacker dag eller gör du framsteg dagligen? 
Jag har faktiskt en liten känsla för när det kommer att vända för mig, och den säger att det aldrig kommer att vända för mig. Hemskt, va? Jag vet. Jag försöker att inte låta mig känna efter så himlans när den dummingen gör sig uppenbar.

"Alltid ska du nämna att du inte åt? Vi vet att du är sjuk redan." var det någon som skrev. Jag vet att ni vet att jag är sjuk. Det hade nästan varit skickligt att ha följt bloggen, men missat det. Med det utrett kan vi gå vidare till den del av svaret där jag förklarar varför jag gör som jag gör, det vill säga berättar att jag inte åt vad alla andra åt. Som jag ser det finns det två anledningar till varför jag skriver ut detta och det är för att 1) de gånger jag knipit om saken alltid fått höra "ÅH! Så du åt?" eller "Vad åt du för någonting då?", så för att undvika det går jag rakt på sak och 2) min sjukjävla hjärna säger åt mig att jag kommer att må bättre om jag talar om att jag åt någonting mindre kalorifyllt gentemot de andra.

En annan undrade om mina vänner låter mig sitta utan mat och titta på hela kvällen, men det gör de ju givetvis inte. Min lösning har alltid varit att medtaga en liten låda med egen mat. Skulle jag dyka upp utan och/eller låta bli att ta för mig skulle de förmodligen höra av sig till den/de jag vistats med precis innan för att försäkra sig om att jag fått i mig någonting. Men så har ju jag världsklotets allra finaste vänner som bryr sig så mycket mig.

Hur länge kan du hållas till "beteendet" du har?
Proffsen säger att det är ett under att min kropp och jag fortfarande är i livet, så fysiskt dröjer det nog inte lång tid innan kroppen kajkar ur fullständigt. Jag tror att mitt psyke pallar mer än kroppen själv, men någon gång får väl även det nog. Oavsett hur länge är det för länge, känner jag.

"Ta hjälp!!!" skrev en annan. Jo, de säger det; mamma, pappa, systrarna två, närmsta släkt, inte så nära släkt, vänner, bekanta och läkarnas remisser. Är så här (föreställ er att jag låter ett enmillimetersluftutrymme bli till mellan tumme och pekfinger) nära ett vårdintyg; i övrigt står det mellan ett behandlingshem i Mora, alternativt att använda envisheten på rätt sätt och bli frisk på egen hand, på hemmaplan. 

Undrar ni något nu då?

Allvar | | 11 kommentarer |

It was just one hell of a Mojito.

 
"Far åt pipsvängen!" säger jag till nätannonser och gapiga barer; Twitter är vad man ska hålla ett öga på om man vill knyta kontakter. Tack vare detta community har jag lärt känna en mängd nya människor, där det senaste tillskottet går under namnet Ebba. Vi hade inte vetat om varandras existens någon lång stund innan det att en träff kom på tal och vi gjorde slag i saken. Vi mötte upp varandra en kväll och tog ett par drinkar ihop på Strandbryggan. Sällskap kom och gick, medan Eb och jag kom för att sedan bli ombedda att gå; vi var alltså kvar till stängning. Tacksamt nog har hon en fin pojkvän, och jag vän, i Douglas, som åkte och hämtade oss mitt i natten. 
 
 
Måndagen därpå behövde Mojitovenen påfyllnad, så klockan 12 mitt på dagen slog vi oss ned på Strandcafét för att beställa mer av den berömda myntavaran. Till en början levde aktiviteten i symbios med vädret (att sippa genom sugrör känns liksom somrigt och dant), men när solen gav vika gör regnet och vi blev otröstliga av att se personalen behöva slå på infravärmen mitt i juli gick vi och shoppade i stället (okej, otröstliga var vi kanske inte).
 
Då beställningen gick till på ett ungefär så här...
 
Jag: En Mojito, tack!
Kassörska: Var det bra så?
Ebba: Jag tar också en!
Kassörska: Det blir 175 kronor, tack!
Jag: alltså, vi ska betala var för sig. 
Kassörska: Ja, det blir 175 för den ena och så 175 för den andra.
 
... Kom vi överens om att blanda våra egna Mojitos i fortsättning. En flaska ljus rom att låta stå i Ebbas egen lägenhet har inhandlats, glas och is finns det gott om och när det väl är dags är det bara att passera närmsta kryddhylla för att rycka några färska blad. Mojito Mondays, here we come!
 
 
SCHKÅL!
Upp