Boken.
Här är den; boken. Varken "Förr eller senare exploderar jag" eller "The fault in our stars" som dess ursprungstitel lyder, inte heller "ett verk" eller ens "mästerverk" av John Green, utan boken. Jag hade skyhöga förväntningar innan dess att jag tog mig an 297 sidor av kärlek och sorti och jag kan säga att den överträffade samtliga - med råge. Med tretalet tunna blad kvar att bläddra bland bokade jag, tillsammans med en vän, biljetter till premiärföreställningen, för vilken jag gjorde mig kittad till tänderna; inte så mycket som ett drag med mascaraborsten i ansiktet och två paket pappersservetter i innerfacket på väskan. (Här kan man ta reda på handlingen, om man inte redan vet om den.) SOM jag grät! Tåraströmmandet började tidigt, sedan stämde jag in i någon slags snyftningskör tillsamans med de andra i salongen då eftertexterna rullade fram på den vita duken. Hälften av tårarna var på grund av berättelsen i sig, den andra hälften orsakades av att jag själv kunde relatera till handlingen. Jag har inte cancer, jag vet det, men precis som cancern, oavsett var i kroppen tumören ligger och lurar, slutligen sätter sig i huvudet på både den drabbade och den närmsta kretesen påverkar en ätstörning anhöriga. Satt och kände att min familj förtjänar någon så mycket bättre än jag, men när jag sa det till mamma svarade hon: "Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.".
