Livstecken.

 
 
Hörni, jag lever! Jag finns här.
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Smådalarö.

"En gång är ingen gång, två gånger är en tradition." och traditioner är något man ska ta till vara på. Med anledning av detta bjöd Alice ut uppemot 30 pers till sin lilla ö belägen i Stockholms söderskärgård för år tre i räkningen. Så, för att använda ett annat schletet uttryck bland dessa första meningar i inlägget: tredje gången gillt! För Elli här, och fler med mig, var det dock första gången, men det är inte så noga.

 
Den färgklick med ".jpg"-ändelse där jag inte sitter med gamnacke över en skärm fick jag i min inkorg, med "Det ser lite slirigt ut..." som tillhörande notis, av en vän som inte var med, men som sett den försetts med mitt namn som märkning. Jag svarade att jag bibehöll nyktert tillstånd från början till slut, varpå han tryckte till mig en hjärtblåsande Emoji, men det hjälpte föga. Därför, kära läsare, ger jag er; gamnacke över en skärm. 
 
 
Från högerkanten och baklänges: Elin, Elin, Julia och Louise. Kom så bra överens med de här fantastiska fyra att jag bland annat gått på stan, heldagslunchat, haft kvällsmys samt högklacksdansat med dem, och det är bara hälften! 
 
 
Det var några stycken som ägnade sig åt att vicka på stjärten på de areor som var tomma, däribland denna dansös, som, hör och häpna, flyttar till New York om en vecka, med siktet inställt på att förverkliga sin dröm. Och SOM hon rör sig! Känner mig alltid lika obekväm bredvid henne på dansgolvet. Så fort hon kommer nära mig börjar jag att imitera Youtube-klassikern Leroy för att göra skillnaden radikal (som om den inte redan är det).
 
 
I änden av årets åttonde månad var det alltså dags att packa för ett dygn bortanför civilisationen. Med stora trunkar i kofferten gasade jag och fyra andra tjejer till en liten brygga vi fått vägbeskrivningen till för att där hämtas upp av Alice själv och sedan vidare färdas längs farleden och fram. Väl framme låg det, som sig bör när man är på landet, Dennis-korvar på grillgallret, och trots att klockan inte var mer än ett på dagen sågs flertalet kapsyler ligga slängda här och var och överallt. Det blandades kortlekar och manades till dricklekar, vilka jag tror kräver finskt blod för att klara av, och tänk för att vi hann med en lagtrekamp också! Dagen fortflöt och sedan blev det middag följt av bastubad och hot tub, på bryggan närmast boden satt man runt bordet och pratade om världsproblem, personliga problem och inga problem alls och på den bortersta bryggan dök och hoppades det spiken. Natten till den sista augusti spenderades i ett flermannatält med eldstad i dess mitt (förutom för mig som var för frusen och således fick sova inomhus i en av de fyra hus som familjen Stahre har ståendes på gården på Smådalarö). Söndagsmorgonen inleddes med en "kaffkôpp", som pappa skulle säga, vid vattenbrynet tillsammans med samma härliga, om än lite mer slitna, gäng som gårdagen tagit dit.
 
 
En bild på tvärsnygga Danno får avsluta inlägget om en finfin helg!
 
Samtliga kort som jag lagt ett varma filter över är i grund och botten tagna av Alice, då jag inte knäppte mer än ett par halvdassiga (bokstavligt talat; jag fotograferade utsikten från dasset) mobilfoton.
Allmänt | | Kommentera |

"Maybe it's not about the happy ending, maybe it's about the story."

Jag var på en liten födelsedagsfestivitet på Dammvägen i lördags. Jojo hade fyllt 19 i veckan som var och det ville hon fira genom att förvandla sina tre våningar i huset till ett mindre diskotek. Det översta planet uppfyllde alla de kriterier som kan tänkas vara grundläggande för att få kallas för V.I.P. Med andra ord: det var ett himla drag, så pass att sopskyffeln tvingades fram för att undanfösa glasskärvor både en och två gånger; "inget kalas utan kras" som det heter. Nog om bakgrundsfakta, för det var faktiskt inte festen i sig som jag tänkt att käbbla om.

Eftersom jag hängde min pälsklädda jacka på kroken och ställde mina skor i storlek 38 på hyllan mycket senare än övriga inbjudna satt många runt bordet när jag kom, men när en handfull av dem öppnade balkongdörren för att synda snodde jag platsen mittemellan två stycken; "går man, så får man" tänkte jag. En av dessa två var Sofie, som, nästan det första hon gjorde, överräckte mig en pocketbok. "Jag kom att tänka på dig när jag hittade boken och tänkte 'Varför inte?'" sa hon och då gick det rysningar i hela mig för att hon hade tänkt på mig fastän jag inte ens varit närvarande. Med tanke på handlingen i boken (ni kan ju fundera över dess innehåll när det på framsidan stod, med versaler och i röd färg, "JÄTTEN I SPEGELN") kändes det förskräckligt att veta av vilken anledning hon associerat den till mig, men fruktansvärt fint ändå. Jag tackade och tog emot och la den i väskan för att inte glömma den kvar.

Har kommit 100 sidor in i berättelsen och har under detta tresiffriga antal blad känt igen mig i så gott som varenda liten stavelse. Om jag inte funnit upplagan vara så psykiskt påfrestande som jag nu gör hade jag förmodligen varit klar för länge sedan. Nu råkar jag veta hur den slutar, då det är en historia som skildrar en ung flickas tillfriskningsprocess, men jag måste andas bort ångest, grisgråta och läsa upp stora kapiteldelar för mor och far och då tar det tid. Och precis som rubriken jag valt att uppkalla detta inlägg efter är det kanske inte det lyckliga slutet det handlar om, utan själva berättelsen.

Med det här lilla inlägget vill jag egentligen mest bara säga tack, än en gång, till S och så vill jag säga; läs den, till alla er andra.

Upp