Livstecken.

 
 
Hörni, jag lever! Jag finns här.
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Om att älska och om att dö.

I helgen var det då dags att bege sig mot Svea rikes tvivelsutan bästa, och så hjärtskärande vackra, stad för att bevittna en omgång. Det var den första av de 27 stycken som kommer att spelas på adress Norra Infarten mellan nu och mars. Det var även, efter många om och ännu fler men, den första livematchen för den här säsongen för egen del. Många läkare har många gånger sagt samma sak, sagt att det gäller att välja; hockey eller livet. Vad de inte begriper, förstår eller kan få in i sina huvuden är att hockey är mitt liv. Med anledning av hur jag mått, eller inte mått; jag har mest legat under en dimslöja och levt i likgiltighet, hade jag inte tänkt att åka. Borde jag inte ha åkt. Men min längtan efter Färjestad var för stor för att fortsätta att bära på och stå ut med. Med bara timmen kvar till avfärd var det dock inte många mil från att jag blåste av resan, då jag slogs av hur mycket jag skulle komma att sättas på prov för under dagens gång. Inte för att jag varit förtegen om min sjukdom, men ska man återse människor och få artighetsfrågan om hur läget är (ibland är det faktiskt artigare att låta bli att ställa den) slängd i ansiktet, när man velat stanna jorden för att kliva av minst tre gånger dagligen; ja, ni hör ju själva. MEN! Jag åkte, och det ångrar jag inte för en sekund att jag gjorde. 
 
Olle tutade på mig med nya bilen någon gång vid 12. Vi satte kurs västerut och vidare mot 91:an, där det, som så många gånger förr, skulle pågå en inte så liten samling innan nedsläpp. På den öppna utbyggnaden som vi belamrat med bord, som det stod birra, bärs (BIRA! BÄRS!), pilsner, öl på, och stolar, i vilka vi satt i knät på varandra, skrapade vi ihop triss i timmar. Sedan tågade vi med grön rök till hallen. Jag önskar så att jag kunde få er att förstå hur mycket jag ÄLSKAR den delen av mitt liv. Det är så mycket mer än bara en lockelse för en sport. Det är en livsstil. 
 
I LA väntade inte bara 3 x 20 minuter hockey, utan även ett prassligt tifo och en tyst minut för bortgångne David. Från ståsektionen såg läktararrangemanget ut att kunna sluta hur som helst (och med det menar jag ka-ta-stro-falt), men bilderna visade någonting alldeles annat - gudskelov! Här kan ni läsa om samt titta på det fem minuter långa föreställningen.
 
 
Trots stundtals hafsigt spel och slutligen en uddamålsförlust vill jag inte vara den som påstår att premiären utföll olyckligt; dels för att jag tyckte mig se potential i många skridskor, men också för att det var en så känsloladdad atmosfär. Jag brukar ha svårt att smälta nederlag, men med anledning av Davves bortfälle och den kärlek som i luften spirade på grund av det tog jag det inte lika hårt, även om det alltid är trist med matchsorti. 
 
 
"Alltid en del av familjen"; så lyder den rad som löper under porträttet av D. Så lyder även den känsla som löper innanför mitt skinn när jag står där; alltid en del av familjen. Som jag sa: jag önskar så att jag kunde få er att förstå hur mycket jag ÄLSKAR den delen av mitt liv.
 
Till Färjestad:

"För du är det finaste jag vet.
När allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig.
För det är så jag säger det:
du är det finaste jag vet."

Ishockey | | 10 kommentarer |

Smådalarö.

"En gång är ingen gång, två gånger är en tradition." och traditioner är något man ska ta till vara på. Med anledning av detta bjöd Alice ut uppemot 30 pers till sin lilla ö belägen i Stockholms söderskärgård för år tre i räkningen. Så, för att använda ett annat schletet uttryck bland dessa första meningar i inlägget: tredje gången gillt! För Elli här, och fler med mig, var det dock första gången, men det är inte så noga.

 
Den färgklick med ".jpg"-ändelse där jag inte sitter med gamnacke över en skärm fick jag i min inkorg, med "Det ser lite slirigt ut..." som tillhörande notis, av en vän som inte var med, men som sett den försetts med mitt namn som märkning. Jag svarade att jag bibehöll nyktert tillstånd från början till slut, varpå han tryckte till mig en hjärtblåsande Emoji, men det hjälpte föga. Därför, kära läsare, ger jag er; gamnacke över en skärm. 
 
 
Från högerkanten och baklänges: Elin, Elin, Julia och Louise. Kom så bra överens med de här fantastiska fyra att jag bland annat gått på stan, heldagslunchat, haft kvällsmys samt högklacksdansat med dem, och det är bara hälften! 
 
 
Det var några stycken som ägnade sig åt att vicka på stjärten på de areor som var tomma, däribland denna dansös, som, hör och häpna, flyttar till New York om en vecka, med siktet inställt på att förverkliga sin dröm. Och SOM hon rör sig! Känner mig alltid lika obekväm bredvid henne på dansgolvet. Så fort hon kommer nära mig börjar jag att imitera Youtube-klassikern Leroy för att göra skillnaden radikal (som om den inte redan är det).
 
 
I änden av årets åttonde månad var det alltså dags att packa för ett dygn bortanför civilisationen. Med stora trunkar i kofferten gasade jag och fyra andra tjejer till en liten brygga vi fått vägbeskrivningen till för att där hämtas upp av Alice själv och sedan vidare färdas längs farleden och fram. Väl framme låg det, som sig bör när man är på landet, Dennis-korvar på grillgallret, och trots att klockan inte var mer än ett på dagen sågs flertalet kapsyler ligga slängda här och var och överallt. Det blandades kortlekar och manades till dricklekar, vilka jag tror kräver finskt blod för att klara av, och tänk för att vi hann med en lagtrekamp också! Dagen fortflöt och sedan blev det middag följt av bastubad och hot tub, på bryggan närmast boden satt man runt bordet och pratade om världsproblem, personliga problem och inga problem alls och på den bortersta bryggan dök och hoppades det spiken. Natten till den sista augusti spenderades i ett flermannatält med eldstad i dess mitt (förutom för mig som var för frusen och således fick sova inomhus i en av de fyra hus som familjen Stahre har ståendes på gården på Smådalarö). Söndagsmorgonen inleddes med en "kaffkôpp", som pappa skulle säga, vid vattenbrynet tillsammans med samma härliga, om än lite mer slitna, gäng som gårdagen tagit dit.
 
 
En bild på tvärsnygga Danno får avsluta inlägget om en finfin helg!
 
Samtliga kort som jag lagt ett varma filter över är i grund och botten tagna av Alice, då jag inte knäppte mer än ett par halvdassiga (bokstavligt talat; jag fotograferade utsikten från dasset) mobilfoton.
Upp