Mia Skäringer, jag älskar dig.

"Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet, och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp. Efter nya Marior som av egen vilja och egen funnen kåthet vågar be sin Josef om helt egoistisk sex när lille jesusbarnet somnat. Mammor är väl också människor, eller? Sårbara. Svaga. Vilda och ömma. Känslor som kommer och går. Tänk om vi skulle våga vara oss själva en stund innan vi dör. Tänk om vi skulle fatta hur jävla vackra vi är."
 
Allvar, Estetiskt | | Kommentera |

Ligglåtar.

Musik kan få en att blicka tillbaka på sådant som man var övertygad om att man hade förträngt, håret kan resa sig redan efter den första noten och vill det sig väl kan en enda vers rädda någons hela värld, och så finns det de där låtarna som får det att pirra till i the vajayjay (eller i det tredje benet). Egentligen behöver det väl kanske inte spelas några toner under tiden som man rullar runt i sänghalmen, då sex är som ljuv musik i sig, men någon gång ibland, så! 
 
1.
 
2.
 
3.
 
Mycket har att göra med avsikt, befintlighet, känslomässigt tillstånd och sist, men förhoppningsvis inte minst, partner, men dessa tre skulle jag säga fungerar undantagslöst i sängkammaren. Håller ni med? Eller har ni några andra ligglåtsförslag? Var inte blyga!
Estetiskt | | En kommentar |

I samklang med tillvaron.

 
Dagen till ära känner jag mig lugn som en filbunke, trots att jag har deadlines för både det ena och det andra. Jag vänder blad i VR's januari-utgåva i stället för att slå i litteraturalster, jag sippar kaffe för att det är gott och inte för att piggna till och jag lyssnar på James Blunt, vars senaste album är så bra som ett "senaste album" bara går att bli. "Filbunke" var ordet! Vet inte varför jag känner som jag gör och inte tänker jag ta reda på det heller. Om jag får chansen, som jag nu verkar ha fått, att få leva en dag, en dag, utan stress, så gör det mig ingenting att jag gör det i ovisshet om vad orsaken till det råkar vara.
 
Ändå kan jag inte låta bli att leka detektiv! Jag kan inte liksom hålla mig helt ifrån att luska i det som fyller mitt sinne med harmoni. Kanske att det kan ha att göra med de dagar, och allt vad de innebär, som står inför dörren? Låt oss se efter! 
 
Torsdag:
Efter skolan väntar ett tredje KBT-möte. Det är inte många gånger under min behandlingstid som jag har sett fram emot de sessioner jag har haft inskrivna i min kalender, men tack vare att jag klickar så bra med min terapeut gör jag det numera. 
 
När jag och Ylva, som hon heter, pratat klart blir jag plockad av Cornelia för att laga och äta middag ihop samt prata i kapp tiden. 
 
Fredag:
När skåpdörren smällts igen för sista gången den här veckan är det snabba ryck som gäller! Jag ska gå raka vägen till tåget, åka de två stationerna som skiljer skolan och hemmet åt, pinna utan att ens bli svettig i nacken, byta om till något av festligare slag och sedan valpblicka till mig skjuts hem till Carin, som ska fira sin 19-årsdag en aning i förskott. Med tanke på vad lördagen har att komma med blir jag nog inte allt för sen i säng.
 
Lördag:
Jönköping, here I come! Är så redo för denna resa att jag knappt vet vad jag heter längre. I MATCHEN SKA NI FÅ, FUCKING HV BLÅ!
 
Söndag: 
Denna dag är ämnad för vila, så jag ska nog lyda Guds ord och göra så. Med andra ord: jag har ännu inga planer för den sjunde dagen.
 
 
Så, som svar på min egen fråga: ja; ja, det kan det det kan ha att göra med de fyra närmsta dagarna. Och därmed är det ännu en gång bekräftat att "it's the little things that make life big". 
Upp