Summering av september.

Jag vill minnas att Green Day sjöng om att väckas "when September ends", med andra ord är det hög tid att vakna nu. Begriper inte var dagarna tar vägen! Det känns som om det var i går jag fick äran att inträda samma månad som SHL-debuten skulle äga rum; i själva verket var det fyra veckor sedan. Huvaligen! Men, men, det är inte mycket att göra åt saken, förutom att renskriva det som skett under tidens gång. Let's do this!

 Premiär! (Min blogg måste vara den första sökträffen vid en googling av det ordet, så flitigt som jag använt det den senaste tiden.) Jag kan inte förstå att den dag jag så länge gått och väntat på (det hade kunnat få dröja innan en förlust mot Örebro dock...) nu tillhör det förflutna. Det bästa är inte att serien tagit fart, det bästa är att den inte tar slut förrän någon gång i vår.

 En av mina högsta önskningar är att jag och alla som jag bryr mig om ska få må bra. Jag ber inte om någon miljonsumma, kräver inga materiella ting; allt jag vill är att vi, jag och mina nära och kära, ska få trivas. Är det för mycket begärt? Tydligen.

 Jag har beställt en studensmössa från ABC-gruppen, något som var lättare sagt än gjort. Let me put it this way: att känna sig lost in space är ingenting i jämförelse med att vara vilse i studentmössedjungeln. Efter mycket pillergöra och, om möjligt, ännu mer grubbel bad jag om att få en huvudbonad i kashmirull med en royalblå sten från Swarovski i kokarden, quiltat foder inuti samt innerrem och skärm i läder. Eftersom att jag har universums bästa föräldrar behövde jag inte bry mig om att kalaset kom att kosta lika mycket som jag får i studiebidrag; tack mamma och pappa!

 Universums bästa föräldrar var det, ja; den tredje denna månad firade de 19 år som gifta. Nästa år är det 20, och porslinsbröllop, som gäller! Vad gör man då? Ramar in en teckning man ritat, trots att man passerat 18 och målar lika illa med höger som med vänster? Köper en resa? Tips på gåvor att ge bort vid detta tillfälle mottages tacksamt.

 Jag såg honom uppträda live vid Mosebacke år 2010, och på Gröna Lund en andra gång. Vad som var tänkt att bli tredje gången gillt blev ingenting alls. Jag missade Oskar Linnros spelning den 13:e september, då den krockande med en annan typ av spelning. Jag hade gärna sett honom live den kvällen, men en resa till Karlstad kom i vägen. Hur bra "Annie Hall" än är, är "På den sköld du klär" bättre.

 Vad jag trodde skulle bli en intervju via mejl blev ett två timmar långt samtal vid köksbordet. Redovisningsmaterial till samhällskunskapen samt sporadiskt jobb:

 VAKNA med NRJ har slutat att TV-sändas, vilket jag finner förkasligt. Mina morgnar kommer inte att fungera utan den där dyngan! Jag vet inte om jag är kapabel att ens lägga min foundation rätt utan ett wake up call.

 Mycket har varit dåligt denna månad, men mycket har också varit bra denna månad. Det var länge sedan jag hade så många och roliga saker att se fram emot. Att strössla ut händelser lite här och var gör susen för själen. I oktober längtar jag efter att få vara med om bland annat ett dop.

Summering | | En kommentar |

Goda skäl att fira.

Med risk för att sparka in en öppen dörr; hösten är här, och det med besked. Det finns två varianter av den häe årstiden som jag tycker särskilt mycket om; den ena är morgnar då luften är så där frisk att det isar i luftstrupen om man tuggar mentoltuggummi och andas in samtidigt, den andra är eftermiddagar då det skvalar i rännorna.

Eftersom att jag missade gårdagens match, till förmån för min morfars 80-årsfirande, inledde jag denna sista septembersöndag med att titta på matchen i repris. Att ligga sömndrucken i sängen, knapra i sig müsli och samtidigt se tre perioder hockey var någonting nytt. Även fast jag gillade den något annorlunda konstellationen kan jag inte påstå att jag är beredd att ge upp några hockeykvällar för den.

Bad, hoppades och trodde att vi skulle vinna, vilket vi också gjorde. TUR DET, säger jag bara, jag som nästan hade hunnit glömma bort smaken av segerns sötma efter alla nedelag vi lidit på sistone. Att ta tre poäng känns som min fasta punkt, mitt hjärta snurrar kring, det som förr var tungt, känns nu så lätt som ingenting. Tyckte mig se ett annat "go" i laget, vilket jag hoppas håller i sig framöver. Plus i kanten till Oliver Kylington, som, i sin debutmatch i Sveriges högsta serie, stänkte dit det mål som i slutändan visade sig vara det avgörande sådana. Det känns vrickat att jag ätit frukost i sällskap med den lill-kille som hela hockey-Sverige nu talar om. (Oliver var tillsammans med min yngre syster häromåret, därav äggkopparna bredvid varandra.)

Åter till varför jag inte bevittnade mötet i realtid; morfar fyllde år. "Skäl: giltigt. Familia ante omnia." tänker ni. Ja, visst är det så; familjen går före allt, men Färjestad är också min familj. 80 fyller man dock bara en gång, medan vi kommer att möta MoDo minst fyra gånger till den här säsongen. För att fira sina år sedan 1933 hade morfar Stadshuskällarens separématsal, där vi höjde våra glas och smörjde våra krås. På menyn, som var sammansatt av morfar själv, stod bland annat rådjur, som måste vara bland det bästa i matväg norr om ekvatorn. Så nu vet jag vad jag ska göra nästa gång ett sådant hjortdjur uppenbarar sig i min trädgård... (I en liten parentes vill jag säga tack till morfar för att han sett till att anpassa menyn efter mig ♡)

Efter att kaffet svalts ned och alla kramat varandra hej då var det tal om en TV-spelskväll tillsammans med en riktigt lovande line up följt av en kväll på dansgolvet ihop med några tjejer från klassen, men det blev ingetdera, då jag kände mig risig (är nämligen inte kvitt min förkylning än [i torsdags firade vi två veckor!]).

Förutom att överösa mina två systersöner, som kommit för att stanna till nästa helg, med kittel och pussar kommer tiden som är kvar av dygnet kommer att gå åt till att duscha, plugga och äta älggryta; en söndag i sitt esse, med andra ord.

Allmänt | | Kommentera |

We will win. Not immediatily, but definitely.

 
Upp