Det måste gå att dansa till ♪
Det var i ett inslag i den inofficiella hockeygalan denna dänga dök upp i mitt liv och sedan dess har jag inte kunnat få den ut ur min skalle. Refrängen om 1900-talets klassiska rockartister vägrar att tystna. Det som oroar mig är dock inte att jag haft mer dansbandsmusik än någon annan musik inom mig i snart en veckas tid, utan det faktum att Larz-Kristerz (bara namnet är ju en parodi) faktiskt gör mig glad.
I det spelarreportage (sådana var för övrigt en av få ingredienser som satte smak på årets upplaga av receptet) som låten lät i showade spelarna från Skellefteå AIK loss med klubbor som gitarrer och mickstativ; jag förtstår varför och känner för att göra likadant (jag kan ha provat med Dickens gamla klubba som ändå bara står och dammar).
Kommer inte att queue:a denna innan en utgång, men LÄTT att den ska få väcka liv i mig om morgnarna framöver. Så fort jag stängt av Marimba-tonen och inombordsvrålat "NEEEJ!" på ett helt befängt sätt ska jag plugga in mina lurar och låta Älvdalsgubbarna sjunga för mig. Farväl sega, sorgliga morgnar och hej alla roliga, ryckiga diton!