Jag har. Jag har inte. Jag har. Jag har inte.
✽ Jag har glasögon, hela två par (inte två hela par dock, för ett har jag suttit sönder). Använder dem gör jag oförskämt sällan mot vad jag borde. Bågarna är på under sändningen av Nyhetsmorgon, ibland på lektionstid (nej, det är bara något jag brukar dra till med för att inte få mamma över mig) och vid någon trött torsdageftermiddag, men aldrig annars. Här är exempel på tillfällen då jag borde använa de slipade små rutorna: alltid.
✽ Jag har inte snapchat, vilket gör mig till ett unikum. Det verkar som om jag är den enda i hela universum som inte knögglar ihop mig till en dubbelhaka, förevigar den med hjälp av frontkameran för att sedan låta vänner och bekanta granska detta i sex, sju, åtta sekunder. Kanske att pensionärerna är utan den appen också, å andra sidan är panchisarna utan smartphone; alltså är jag ensam i mitt slag.
✽ Jag har klädesplagg på alla hyllor i min garderob som jag älskar, men vet att jag aldrig kommer att klä mig i igen. Till utseendet är de drömmar, men eftersom jag hade på mig dem under mina värsta dagar på SCÄ kan jag inte använda, eller ens titta på, dem i dag. True, och jävligt sad, story...
✽ Jag har inte handsmycken. Eller jag har, men jag använder det inte. En tunn liten sak att pryda ringfingret med eller en nätt guldrundel på ett pianopekfinger är himla fint, men det känns inte som min grej. Dels för att jag inte har de mest fagra fingrarna i världen (ganska långt ifrån det faktiskt), men också för att det känns som om det hamnat skräp vid simhuden (gissar att det har med ovana att göra). Men, jag lovar; att om jag möter mitt livs kärlek och han går ned på knä för mig, så ska jag överväga saken.
nu var det ett tag sen som jag kommenterade, men jag går in på din blogg ändå, kanske 2-4 gånger om dagen för att se om du uppdaterat något. och du skriver fortfarande lika fint, och verkar fortfarande vara en lika gullig person, men det gör ont i mig att du inte mår bättre.
och för mig, "från utsidan" är det så konstigt att du inte kan förstå, eller den "icke friska elli", att du är så häckla fin och bra som du är, och att, oavsett vad som står på vågen, och hur du ser ut, +5, 10 eller 15 kilo kommer du ändå att vara lika vacker.
jag hoppas att du inte är ar och besviken och ledsen över dig själv, aldrig någonsin, för att du har blivit sjuk, för det är inte ditt fel. de är den här jävla världens fel. de är alla tidningar, sociala medier och internets fel att dem inte kan visa lämpliga bilder. de ska inte vara thinspo utan fitspo, sunda, hälsosamma kroppar oavsett form och storlek. men är lika vacker även fast man har storlek L i kläder, och man är inte tjock då. man har inte anorexia om man har xs i kläder. point being (och det kanske vart lite långt) att jag önskar så mycket att du kunde äta utan att få ångest. jag vet hur det är. jag tycker att det är jobbigt att äta "unhealthy" men jag gör det ibland ändå, och jag tycker att de är onödigt gjort när jag väl gjort det. men jag kommer över det. och det måste du också, lättare sagt än gjort är det. MEN, ge dig fan på att de ska gå. testa dig fram, och du ska veta att du är vacker även fast du har ätit potatis, bröd eller pasta. du är vacker även fast du druckit alkohol, du är alltid vacker. bara så att du vet.
rörig kommentar, jag vet. men de bryr jag mig inte om.
jag hejar på dig, och kommer att göra det tills du tagit dig över målgången och kan frisk-förklaras, oavsett hur lång tid det tar!