It's up to you.

En blogg kan ju finnas till av flera anledningar och fylla olika funktioner och ibland glömmer jag av att min sådana här blogg är skapad för både det ena (texter so deep you can't even see me anymore) och det andra (inlägg som handlar om min stressade vardag). Som ni kanske märkt har jag inte haft humör för att öppna upp mig, det med anledning av att jag mått som en påse skridskor. Jag har även dragit mig för att berätta om de veckodagar som slutar på "g", i rädsla för att verka ointressant. I och med att hockeyn pausats har det inte ordats så mycket om den här heller. Jag har liksom inte sett någon röd tråd och därmed låtit bli att skriva någonting alls, tills jag kom på att; jag kan bestämma själv vilken färg jag vill ha på min tråd. Vill jag skriva om hur jävla, jävla, JÄVLA jävligt jag mår kan jag göra det, vill jag skriva om min morgon eller morgondag kan jag göra det med och vill jag skriva om den match som vi spelar på Johanneshov i september kan jag göra det också. Med det sagt; här är ett inlägg med anorexia, reda-ringa-ränna och 127 dagar av längtan!
 
Jaha, i vilken ände ska man börja? Helst inte med frågor om hur läget är, som alla andra alltid inleder med. "Hej" är en hälsningsfras, inte "Hur mår du?". Men om ni insisterar! Jag vet inte vad jag är mest ledsen över; att detta ska vara "the time of my life", men inte är det eftersom så som jag lever nu är inte mycket till "life" eller att den friska Elli VET att känslan av en väl fungerande kropp aldrig kommer att överträffas av en ätstörninghjärnas bästa argument, men att den friska Elli är vilse och har tappat bort kartan. Eller så är jag lika ledsen över båda delarna och hoppas att det verkliga livet kommer att te sig som det gör i matematikens värld; att minus minus blir plus.
 
Äta, jobba, sova, dö; jaaag gååår och grinar, som Per Gessle kanske inte riktigt sjöng. Det är så mina dagar ser ut så här i slutspurten (just i dag har jag dock varken ätit, jobbat eller sovit; dött har jag däremot gjort - för ett par skor jag köpte). Man hinner ju inte mer än det mest nödvändiga innan det är slut på sommaren och i stället dags för...
 
... SEPTEMBER OCH SHL! (Tack, jag blev själv ganska nöjd med övergången.) Vi skriver maj och samtidigt släpps spelschemat för säsong 14/15. Varken seriepremiären, som äger rum på bortaplan, eller den som spelas för första gången hemma är någonting som får det att kittla till, men det är som det är! Man kan inte alltid få HV.
 
FAN, vad skönt det var att bara skriva. Ordbajsa, som det heter. 
Allmänt | |
Upp