"Era stängda ögon representerar allt som är fel, inte våra kroppar."
En dag - för kan det ha varit tre veckor sedan? - när jag använde det sociala verktyget Facebook i stället för att bygga upp kunskap sa det plötsligt tjong i medaljongen. En kornblå rektangel med en varningsröd liten ikon dök upp, på vilken jag klickade för att sedan mötas av ett 37 rader (jag har räknat) långt meddelande. Där i stod det bland annat "känner bara att jag vill säga ett par ord" följt av vad jag skulle vilja kalla mer än "ett par ord". Det stod att vederbörande följt min blogg slaviskt med anledning av två saker: denne har tyckt om sättet jag skriver på och denne har känt igen sig i det jag skriver om. Det gjorde mig glad och ledsen på samma gång. Glad, för vem blir inte glad av smicker? Ledsen, för att jag inte vill att någon ska behöva kunna relatera till de där dumjävla tankarna.
Personen i fråga heter Elin och gick med mig i min klass mellan årskurs sex och nio i grundskolan. Efter att vi tangentat till varandra om respektives senaste tre år föreslog jag ett möte oss två emellan. Elin och jag umgicks aldrig under vår tid i samma klass, ändå var vi ute och gick i en och en halv timme för de där tre veckorna sedan. Vi var två pratkvarnar som bara malde på, mycket för att vi varit med om samma saker och för att vi lever i samma helvete. Skulle jag bli tvungen att betygsätta (betyg var ett av våra promenadämnen nämligen) Elin, skulle jag ge henne ett F; inte som i underkänd, men som i fantastisk.
I går träffades vi igen, men bara en kort, kort, kort stund. Hon räckte över en tidningsartikel som hon plitat ihop och postat och DN vidare publicerat till mig. Min familj är DN-prenumeranter, men hade lyckats missa andra maj-numret och åkt iväg med det till tippen. Om ni också råkat göra det finns hennes text att läsa nedan:
"Jag är 19 år gammal och lider av anorexia. Jag är en av skrämmande många unga tjejer som fängslats av samhällets ätstörda normstruktur. Överallt, hela tiden, varje dag, utsätts vi för skeva budskap om ett omänskligt ideal. Vi indoktrineras med krav om hur vi bör vara och se ut. Vi tvingas att anamma orimligt höga ambitioner. För allt tycks peka på att det är det som är vägen till lycka. Men hur kan vi tolerera att detta kostar så mycket? Tårar som aldrig slutar rinna. Magar som aldrig slutar kurra. Röster som aldrig vill sluta skrika att vi inte duger. Att vi inte duger som vi är. Att vi är odugliga, oduglingar, fulla av oduglighet. Vi springer och springer och fortsätter att springa för att hitta "Det Sköna Landet Duga". Det som utlovas överallt, hela tiden, varje dag.
När ska samhället ta ansvar? När ska medier och politiker sluta blunda? Jag säger det nu, en uppmaning: Sluta blunda. Sluta blunda! Sluta blunda för alla oss unga flickor som svälter oss själva för att försöka passa in i mallen och komma över åtminstone ett uns av självrespekt. Sluta blunda för hur dåligt vi mår. Sluta blunda för att samhällets ideal är så skeva att vi gråter oss till sömns, räknar kalorier och inte vågar se oss själva i spegeln. Sluta blunda för att kraven kväver oss och uppslukar vår spontanitet och livsglädje. Era stängda ögon representerar allt som är fel, inte våra kroppar.
Samhällets ätstörda normstruktur gör mig så bottenlöst ledsen. För problemen sitter inte hos oss och hur vi ser ut. Problemet är strukturellt. Det finns på en högre nivå och går att bekämpa. Jag måste tro att det gör det. För när jag blir frisk och fri ska jag brottas, slåss och kämpa mot alla vidriga demoner som förpestar unga tjejers självbild.
Jag vill göra något för dessa tjejer. Hjälpa. Vägleda. Men vi ska inte tvinga lära oss att undvika och negligera alla sjuka ideal. Jag vill att idealen ska gå upp i rök och aldrig mer återkomma. För detta är en hemsk sjukdom. Jag vill inte blunda. Jag ska inte blunda. Jag tror och hoppas på ett samhälle som inte är ätstört."
Vill också ge dig F. För fantastisk, fabulös, och fruktansvärt fin. Det är vad du är. kram