Capture the moment.

Jag vet inte om det framgått att jag har en fadäs för närbilder, men det har jag. Kan tycka om kort ur fågelperspektiv också förstås, men det är något med fotografier där man kan se nektarn i blomrabatten eller symaskinens sicksackmönster på jeansfickan som gör att jag går i gång. För sakens skull tänkte jag nu ta med er på en guidad tur genom min helg ur en vy från en lins med zoom. Var så goda att ta er en närmare titt!
 
 
Jag vill inte erkänna mig vara så där stereotypiskt svensk och prata om vädret det första jag gör, men VILKET VÄDER! En ny bikinitopp, som jag lovar matchar bättre till pepparkaksfärgad hud än till mitt glasyrvita dito, har haft premiär och jag har legat i en baden baden-stol och kisat i flera timmar, samtliga mål har intagits under himlens tak och gräsklipparna har gått varma i kvarterets trädgårdar. Tidigt, svensk sommar när den är som bäst, skulle man kunna säga.
 
 
När jag kände att solstinget var nära tog jag pajpärmen med mig ut och gjorde en sådan, en rabarbersmulpaj. Det kändes som om jag hade mitt alldeles egna sommarkök där jag stod på skuggsidan och knådade. Allt som fattades var ett TV-team, för en jury hade jag i familjen samt ett gäng arbetskollegor till pappa. (Formen står tom i disken nu, så jag antar att den fick godkänt!)
 
 
Frihet är att damma av moppen för att ta sig en sväng i närområdet och få känna sig som 15 bast igen. Om jag får gissa, så stämmer min far in i den kören. Han ville nämligen testköra, så innan dess att jag och min syster gav oss ut och åkte gjorde han det. I bar överkropp. Jag kan dock honom inte klandra! Att ha solen i ansiktet, se siluetten av sig själv, känna håret piska mot skulderbladen (något pappa inte kan relatera till, THANK GOD!) och accelerera ite väl; det är livet, det. Det var det och det var kul så länge det varade. Härnäst är det körtkort för fyrhjulsdrift som gäller!
 
 
Hamburgarpartaj! Inte en tillstymmelse av modifierad stärkelse; nej, nej, nej, här snackar vi burgarnas burgare, gjorda på inget mindre (eller mer) än det animaliska proteinet angusfärs. Tro det eller ej, men det är faktiskt det enda som behövs för att få smaklökarna att volta som om munhålan vore en gymnastiksal; själva färsen. Platta till och grilla på - TADA! (I och med att jag bad min mamma att vänta med att hugga in med anledning av att jag skulle få en bra bild [vilket jag inte fick; obviously, eftersom det inte ligger någon ovan] kan det nog diskuteras hur förtjust hon är i min fota på nära håll-fetisch...)
 
 
Det har väl inte gått någon förbi att Steve Angello flugit över och hem till Sverige igen? Jag såg honom, jag och flera, flera tusen andra. Han hade kvällsspelning i Kungsträdgården, vilken jag var på, jag och flera, flera tusen andra, som sagt. Det var så mycket folk att det knappt gick att ta sig någon vart. Som tur var vet den där Steve hur man vänder skivor, så jag kunde ha överseende med den tröga framkomligheten.
 
 
En liten vernisage tillsammans med min mor hann jag med också. Det är när jag ser utställningar som sådana där som jag önskar att jag hade fötts med en konstnärlig ådra, i stället för en konstig ådra, som jag verkar ha gjort. Allvarligt talat, jag kan inte ens måla en streckgubbe utan att den ser avlad och invalid ut.
Allmänt | |
Upp