BUHUlgur.

"Det är viktigt att få må dåligt när det behövs, att känna. Men tro mig Ellinor, om ett år från nu vill du inte vara i min sits. Så om dina senaste inlägg speglar hur du mår för tillfället, så är jag mer än glad för din skull. Visserligen kommer du att se tillbaka på gymnasietiden med sorg, sjukdomen och SCÄ, men låt det inte förstöra den sista tiden du har kvar." Så löd en del av en kommentar jag fick häromdagen. Jag gav ett svar på den i fältet, men känner att jag vill berätta för er alla att mina senaste inlägg inte alls speglar hur jag mår för tillfället, att skenet bedrar. Jag vet inte hur många av er som brukar vara inne någonting på min Twitter och läsa, men där är jag både mer aktiv och mer ärlig. Därmed inte sagt att jag ljuger i bloggen, för det gör jag inte, men visst råder här en mer positiv stämma just nu. För att tona ned lite på det:
 
I dag är det torsdag och två veckor sedan jag trotsade den röst som dagligen talar om för mig att jag inte får äta ditten och datten eller ens över huvud taget genom att mata mig själv med bulgur. Det är med dåligt samvete och sammanpressade läppar för att hålla inne gråten som jag tänker tillbaka på den åttonde, för tyvärr är det så att det bakom en portion korn vilar dagar av kompensatoriskt beteende, skadlig svält och outhärdlig ångest. Det var länge sedan jag steppade in på ett matställe, som såg gemytligt ut utifrån, för att beställa vad jag kände för i stunden. För att jag ska kunna äta någon annanstans än där jag bor krävs att jag vet vad som finns på menyn för att bestämma en rätt i förväg, förbereda mig mentalt för den, berätta för servitris eller servitör vad som önskas och därefter också äta det som ligger mellan gaffel och kniv.
 
Senast var jag på vippen att be om en tallrik gröna blad i stället för det jag varit (läs: inbillat mig att jag varit) förberedd på sedan en vecka tillbaka, men tack vare (sjukdomen vill skriva på grund av, men jag vet att det var tack vare) Moa, som så gott som beställt åt mig, slutade det inte på så vis. Hur slutade det då? Jo, det kan jag berätta, med endast ett ord till och med: ångest. Ångest över att jag köpte kolhydrater när jag kunde ha kluvit dem, över att jag tyckte om det jag åt och för att jag åt upp. Ångest över att jag laddade upp en bild på det, över alla ord om hur "duktig" jag var, eftersom det får mig att känna skuld för vad jag gjort, och över att jag fick ågren över det. (Jag menar: KOLLA, vad folk skrev! Till lilla mig.) En jävla massa ångest, helt enkelt.
 
Faktum är att jag inte kan minnas hur det känns att äta någonting, vad som helst, utan att drabba samman av ångest. Så, summa summarum: allt är inte så jävla bra. 
 
Här är den rackaren ⇩ Bulguren är ljummen, ligger på kall isbergssallad och är toppad med kycklingremsor samt bitar av paprika, rödlök, sockerärtor och soltorkade tomater, som alltihopa är varmt. Finns på John Chris, på Drottninggatan!
 
Allmänt | |
#1 - - Moa Larsson:

Jag skulle vilja skriva det såhär;
Hur det slutade? Du övervann rädslan just de där timmarna, trots att ångesten smög sig på och fanns där både innan, under och efter, så gav du sjukdomen ett långfinger.

Svar: Mycket tack vare att du satt alldeles framför mig.
Ellinor Åkeson

Upp