Jag känner skam och sorg i mitt hjärtas borg.
Jag skäms värre än en hund när jag tänker på hur jag försummat er, mina alldeles egna små virtuella livscoacher, den senaste tiden. Min intention har inte varit att nonchalera era klick; dessvärre är det så det råkat bli. Det är tur att ni är så förstående och tålmodiga som ni är, så att jag inte behöver utstå hot via brev för att jag inte kompletterar hemsidan med nya uppgifter var timme. Det fina i kråksången är att det bara kan bli bättre! Jag tänker dock inte utföra något "pinky swear" om att det finns en bättring att vänta, då det ligger lika mycket framför mig den närmsta tidet som det gjort den senaste.
Har botaniserat på portalen, till och med gjort försök till att sätta något på papper, men min motvilja har genomsyrat det lilla jag fått ned och jag har gett upp. Skrivandet är något som jag vill ska komma inifrån, inte pushas på utifrån. Oftast (oftast, inte alltid) när jag mår mindre bra hjälper skriftkonsten mig, men när jag är ledsen flyter också allting samman. Jag har inte en susning om vad det är för dag eller vem det var jag skulle komma ihåg att ringa efter klockan tre. Allt jag vill göra är att sova; inte för att jag är så väldigt trött egentligen, men för att slippa vara vid mina sinnes sans, om än bara för en stund. Tyvärr är "ledsen" ett tillstånd som föranleder till sömnunderskott och vidare ett tidigare sällan upplevt medvetande. Jag tror mig kunna kväva mina bekymmer genom att gå och lägga mig och sno åt mig täcke runt kroppen, men icke. Att inta ett horisontellt läge i sängen är att bjuda in till en intim stund med de rådande problemen. Inte nog med det; när det lider mot midnatt är det som om jag blir varse om, om möjligt, ännu fler problem. Hjärnan går på högvarv, kroppen på sparlåga. Det hjälper inte att jag har pyjamas och sockar på fötterna, för så naken som jag är under täcket är jag ingen annanstans.
Jag känner mig emotionellt utmärglad och att jag inte orkar mer, samtidigt som jag känner mig lycklig och längtansfull, tack vare Magnum Strawberry White-vädret, semifinalsveckan och studentskivorna. Om ambivalensen ändå kunde klyva mig itu fysiskt på samma sätt som den gör psykiskt. Hade bett den sjuka halvan fara åt fanders för att aldrig mer återvända, hade tagit hand om den friska halvan bättre än vad som går att föreställa sig; hade blivit Elli igen.
innan jag skriver en kommentar måste jag säga en sak, så att jag ej glömmer; lyssna på Pretty Hurts med Beyoncé. Den låten, den låten beskriver hur äckligt dagens samhälle är och den får en att känna att de inte är ens egna fel, typ. Den får en att må lite bättre, typ, kanske, liksom.
Men, de jag ville säga var, att du är så himla fin, så himla snygg och verkar vara en väldigt fin person, oavsett om vågen visar några siffror mer. Jag vet att du kanske vet de, men inte kan ta till dig pga de elaka hjärnspökena. Men de är du, du måste veta om de, jag kan skriva de 1000 gånger om för jag hatar denna sjukdom, och för jag vill att du ska förstå att de är sant. Åh, hoppas du blir så mycket bättre så snart som möjligt (eller vad man nu ska säga).
KRAM till dig, fina Elli. ♡