Tisdag med tårar och tacos.

Och så blev det TISDAG. Tomt  var pappret med planer, så jag drog ut på frukosten så länge att jag hann både piggna till och bli pömsig igen. Jag tycker förvisso om att kupa händerna något runt en varm kopp i knät, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag blev annat än snabb i strumporna när Sandra hörde av sig vid 11-tiden.
 
För sista gången på vad som kan ha varit för alltid ställde vi oss längst bak i ledet bland grytor och kastruller och några slöa knivar för att äta en sista skollunch ihop. Vi två brukar inte ha svårt för att finna orden, inte alls de gånger då det står ett matsalsbord emellan, men där och då satt vi mest i tystnad, vilken bröts av att vi fick bråttom. Stolen sköts ut så pass långt att ryggstödet knuffade till ditot bakom (ni vet klassikern "OJ! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Förlåt, förlåt!") och benen skrapade mot plastmattan till golv, besticken slängdes huller om buller och förmodligen i fel låda och brickan hamnade på sniskan och stötte till saltkaret; allt för en sista gång.
 
Så, efter att vi lämnat mässen tog vi oss för det vi kommit dit för; vi gick runt, runt och sa hej då till alla lärare som vi inte haft som mentorer, då de meddelat och sagt att de inte skulle närvara under examenslunchen eller dyka upp på utspringet.
 
 
Senare samma dag anlände min pappas syster från Frankrike. Hon flög hemöver med anledning av min student. Kan ni tänka er, va? Sken som en sol när jag fick besked om att hon tackat ja; dels för att det var ett sekel sedan vi sågs senast, men också för att hon är en sådan krutgumma. No offense relatives, men det finns nog ingen annan släkting som jag älskar så som jag älskar min faster. Vi satt ute med infravärmen på och åt tacos, något som hon aldrig tidigare testat, men tordes att göra denna tisdag. "Tacos har jag bara sett på TV" sa hon och så hade vi en tortillavikningstutorial.
Allmänt | |
Upp