Spring, spring, skynda!
Tjo-faderittan, vilket tempo jag håller! Dagarna går undan och det känns som om jag, trots att strängt träningsförbud fortfarande råder, inte har gjort annat än sprungit den senaste veckan. Jag har själv sprungit ut, jag har sprungit för andras utsprings skull och så har jag sprungit fram och tillbaka på en massa mottagningar. Ett evigt springande är vad jag har hållit på med, helt enkelt. Inte för att jag har haft någonting emot det, absolut inte. Snarare tvärtom! Jag har varit, och är fortfarande, tror jag, som i en bubbla av lycka som vägrar att spricka. Föreställ er den mest envisa av såpbubblor - så!
I onsdags var jag, som jag nämnde som hastigast, och grattade Joel. Sprattelvin för att fira att han klarat 12 år av skola serverades inte förrän klockan 18, vilket gjorde att jag hann med en skål dessförinnan också; hos Ella. På bägge tillställningarna såg jag ut som på bilderna ovan; med klackskor som fallit ned från himlen, jeans mer bekväma än nötta träningsoverallsbrallor, en mönstertopp från längst in i Gallerian-butiken Hollister och en krans med blomster i pastell uppepå hjässan.
För att få ha studentmottagning måste man ha tagit studenten (eller ja, man får väl ha en sådan i mitten på en oktobervecka om man så vill det, men then it's kind of pointless) och det gjorde fler än Ella och Joel, närmare bestämt hela Kärrtorp. Jag infann mig på skolgården när strömmen av elever (och alla balubas som inte kan vänta med sina flaggor och trummor, utan genast måste fram och blocka) rusade ut och mitt bland alla stötte jag ihop med Anton, som jag inte sett sedan för länge sedan. I grundskolan var han och jag som plåster på varandra, men ni vet hur sådana blir efter en tid; noppriga och till sist faller de av. Anton och jag står inte lika nära varandra nu som då, men det kommer alltid att vara vi, på ett eller annat sätt.
Låt skåda mig och min bror från en annan mor. Höll ett tal dedicerat bland annat honom vid kvällsfikat och fick tårar i betyg - av samtliga åhörare. Fick även en himlans fin status skriven till mig, av den andra brodern: "Jag är en man som inte alltid säger vad jag tänker och tycker, det mesta håller jag för mig själv. Ikväll känner jag dock att jag måste tala om för dig Ellinor att det du sa till mig och Joel i ditt tal var bland det vackraste jag hört. Jag vet att du fick flera av gästerna att fälla en tår eller två, även blödiga jag började lipa. Du uttryckte exakt vad vår relation innebär. Jag har inte enbart en bror, utan även två underbara systrar i dig och Magdalena.Vi fyra är ta mig fan bäst!".
Har kunnat närvara på långt ifrån alla festligheter jag önskat, men sådant är livet. Har en sista student kvar för i år, och den äger rum i morgon, sedan är det slut på det roliga. Pjuh.
Det här har inte så mycket med varken Anton eller Sörenssons (?) att göra men jag skriver här ändå. Ser och läser allt du skriver och lägger ut varje dag, men att skriva tillbaka till dig har jag inte gjort på länge insåg jag nu. Det finns så mycket jag vill säga dig men oj, vad det är svårt att få det till ord (säger en som suttit här med fingertopparna på tangenterna utan att ha lyckats bilda en enda vettig mening på snart 15 minuter). Det glädjer mig något enormt om du har kunnat njuta och faktiskt haft roligt under din student! Gillade din nya berlock väldigt, väldigt mycket. Som du skrev, även om du kanske inte är där i tänket än så måste man börja någonstans. En dag ska du segra och det kommer alltid vara den största och viktigaste vinsten i hela ditt liv.
Önskar jag visste vad som kunde motivera dig! Egentligen undrar jag om inte ett fungerande hjärta är motivation nog? Du känner ju själv hur skör din situation är, eller hur? Hur länge tänker du hålla på så här? Du får inte låta tiden gå, Ellinor. Det må låta klyschigt men det finns ett liv som väntar på dig, ett liv där du kan sitta på en brygga och prata med någon långt inpå natten till ett glas rosé. Helt obekymrat. Ja, ja, tänker du. Allt det där har du väl hört tusen gånger innan.
Jag vill bara att du ska bli fri från den här skiten. Att du ska få vara pigg, glad och lugn i själen. Så där trygg i dig själv, du vet. Det är verkligen din tur nu att må bra. Har du någon gång känt att 'det räcker nu'? I slutändan är det upp till dig hur du ska nå den där pokalen. Jag kommer skrika, ropa, heja, sparka i baken och klappa händerna längs vägen tills du är i mål. Kanske inte alltid högt, men i det tysta hejar jag och tänker på dig varje dag. Som sagt, det är verkligen din tur nu.
Kram på dig