En gammal vänskap som aldrig rostar och ett ögonblick som ett leende kostar.

 
Så gammal som Ella är på den bild som hennes föräldrar valde att göra ett plakat av, så gammal var Ella när vi två lärde känna varandra. Det började med att vi grälade om någon mantel i lekrummet på dagis (det är också enda gången som hon och jag bråkat; hormongnabben i fyran, femma, sexan räknas kvalar inte in under samma kategori) och sedan dess vi varit med om lite allt möjligt. Vi har dansat på Skanen-scenen, spenderat hela sommarlov på landet, ätit gårdagens överblivna tårta till frukost, skämt ut oss gång efter annan, gråtit över första pojkvänner och delat på både blogg och redan tuggade tuggummin. 
 
 
 
 
Ute på balkongen, i samma stund som glaskanterna tjongade i varandra, hände det gulligaste man kan tänka sig! Det lilla rödlätta kusinbarnet stack ned handen i skålen med salta pinnar, varpå föräldrarna skrattade nervöst för att sedan förtvivlat försöka att få honom att lämna tillbaka några stycken, men utan framgång. Hans intention var dock inte att (s)mula in alla i sin egen foderlucka; nej, hans tanke var att, på något ostadiga ben, gå runt och bjuda var och en av gästerna på en snackstav. Vi säger det tillsammans, va? Ett, två OCH TRE: aw!
Allmänt | |
Upp