Ellinor Åkeson

Det händer att jag lyfter min hjärnas säte från huvudkudden, sätter mig raklång i min säng för att titta ihärdigt i spegeln som finns framför den och tänker att ”nu får det banne mig vara nog”. Jag ser framför mig hur jag aldrig mer ska jämna ut en dag av förtäring med en annan dag av hungersnöd och att det hädanefter är slut på salta tårar som måltidens enda kryddning. Inte någonsin ska jag låta siffror styra över sug och den tid som utsatts för denna typ av prägling ska inte ses som någonting annat än en erfarenhet, om än en bitter sådan. Det är som om jag vissa dagar känner mig beredd att gå in i ringen och faktiskt ta fighten, som att jag står i den ena ringhörnan, sjukdomen i den andra och att jag ska upp där och BAMBOMSMACK!

Det som inte gör det lika enkelt som man önskar att det vore är att man inte kan välja det friska som man väljer siffra på ett lyckohjul och tro att man kan plocka med sig vinsten under armen; nej, man måste fortsätta att välja friskheten. Om och om igen. Flera gånger varje dag. Även fast man inte känner för det just där och då, så måste man fortsätta att välja den. Kanhända det låter som ett val så självklart att det liknar ingenting, det kanske till och med ser ut att finnas bara ett alternativ, men så är det inte. Sjukdomen viskar eller säger inte; den skriker. 

Att ständigt bli påmind om sin kropp, av sin kropp, på det otrevliga sättet gör att jag andra dagar vill gripa tag i den där kudden, nudda den mot min nuna för att sedan sakta kväva mig själv. Jag vill inte sitta med vid bordet eftersom jag gråter mig igenom varenda tugga av en usel färskpotatis och så önskar jag att det vore natt dygnet runt så att man slapp kliva upp. 

Att det är bra mycket lättare att ta till sig det en sjukdom talar om än det en själv säger är för att man då besparas den värsta sortens ångest. Man får stå i skamvrån ett litet tag, för att man vet att man gjort fel, men sedan är det inte mer med det. 

För att påminna mig om att jag en dag VISST kommer att stå som segrare har jag köpt en berlock, i form av en förstaprispokal, att fästa på min silverlänk. Sooner or later, Anorexia, I'm gonna bEAT you up.

 

I dag är det dock en sådan där dag då jag skulle ha gått en match, men lämnade "walk over". Heeelvete, vad ångesten biter i mig.