Ellinor Åkeson

"Jag har inget smink, du får ursäkta." är ett uttryck i min samling som slinker mellan mina läppar allt för ofta. Det kan vara till en bekant jag springer på vid busskuren eller i ansiktet på mamma när vi sitter ned, bara vi två, och för en konversation, ibland i ett sms till någon jag strax ska möta. Oavsett vem jag påstår det för och oberoende av i vilken situation det råkar vara hörs formuleringen, som tidigare nämnt, allt för ofta. Den frasen ska inte ens finnas. Ursäkta vad? Vad är det jag vill att de i min omgivning ska ursäkta? Att min hud låts vila från animaliska produkter? Att jag inte föddes med markanta kindkotor, brunbränd panna och ögonfransar som ser ut att vara doppade i sot? Att det är så här jag faktiskt ser ut? 

 

När jag begrundar det här, mitt sätt att uppträda, blir jag ledsen, jag känner mig betryckt. Tänk att jag bär på en så undermålig självkänsla att jag säger förlåt för att jag ser ut, eller som i det här fallet inte ser ut, på ett visst sätt. Med "visst sätt" menar jag det sätt som samhället vill att jag, vi, ska se ut på: perfekt, perfekta. Vi ska leva idealiskt, med allt vad det innebär. Äta, men inte för mycket, gärna för lite. Sova, minst åtta timmar dygnet, annars. Och så vidare. Det är en jävla utopi.

 

När ska folk, mig själv inkluderad, förstå, inte inse - förstå, att det inte är viktigt att tillfredsställa andra jämt och ständigt? För ärligt talat; vem VILL avstå bandspaghetti, ha vener snarare än vänner och göra sig till för minsta lilla? Det är någon man hävdar för att komma undan. Det ligger rotat djupare än så, bottnar i någonting mer allvarligt än man kanske vill erkänna. "Sorry" ställer ingenting till rätta. Det är som Beyonce sjunger: "we try to fix something but you can't fix what you can't see, it's the soul that needs the surgery".