Ellinor Åkeson

Kvällen är ljum; den är inte ung, men den är ljum, vilket gör det möjligt att sitta kvar på utbyggnaden till längre än man borde en tisdag. Jag är yngst i sällskapet; de två som står för stök och stoj om dagarna sussar sött i sina sängar och lillasyster är på sitt rum, i matgruppens två stora stolar sitter min storasyster och min pappa och i utesoffan mittemot sitter mamma. Vi har suttit i samtal med varandra timmar i sträck, ändå verkar vi alla ha någonting ytterligare att tillägga, inte minst efter att jag hasplat ur mig ett, vad som var tänkt att vara ett skämtsamt, förslag om ett ångestrum i huset. Genast såg de sin chans att prata allvar med mig, det som så många gånger förr. 

 

Det är knappt att jag hör att de säger att "vi klarar inte av det här längre" eller ser att deras produktion av tårar är större än vad tårvägarna kan rå med, men jag vet; jag vet, för jag har både hört orden och sett gråten förut. "Snart kommer väl snacket om inlägg..." hinner jag tänka innan det jag skjutsat in under kategorin "munväder" nu ekar i rummet. "Det är nu eller aldrig, och aldrig är inte ett alternativ, så det är nu." säger min storasyster och menar att jag ska skriva på de papper som jag vet ligger; inte i min byrålåda, utan under.

 

Jag pressar samman käkarna så hårt mot varandra att det knastrar i dem. Säger ingenting, men tänker. "Det finns två alternativ. Det första är att samarbeta och det andra är att tvångshämtas. Det finns också ett tredje alternativ, och det är att, från och med i morgon bitti, 'bara' bestämma sig, men eftersom det inte har fungerat på år är det inte så troligt att det kommer att fungera nu heller." Det är inte jag som tänker högt; det är pappa som yttrar det som i snurrar i mitt huvud. Han, ingen, vill mig illa, men i ren protest skriker jag åt dem att polisen får hämta mig och att jag heller sondmatas än att själv välja müsli till frukost (och inuti skriker jag åt mig själv att sluta samtidigt som jag undrar hur de kan säga att de älskar mig och faktiskt mena det).

 

Vi lugnar ned oss och går och lägger oss; mina föräldrar tar med sviterna av det man önskar vore ett skådespel in i sovrummet och min storasyser ligger förmodligen vaken ett slag och tänker, precis som jag. Jag tänker på boken som jag läste ut samma dag som jag påbörjade den, "The Golden Year", och på vad som i den stod. "Det är så lätt att man bara lever på. Låter dagarna gå utan att reflektera över att livet pågår och att man kanske inte mår speciellt bra. Ibland är det något som skaver, en känsla av att det kanske borde vara bättre. Men det är inte så akut att du måste göra dig av med känslan Nej, du kämpar på med den där panikångesten som dyker upp i tid och otid." är rader jag minns och med ens inser jag att; VADÅ "inte akut"? VADÅ "panikångest"? Panikångest, om något, är akut! 

 

Jag tassar upp, letar reda på kuvertet, fyller i alla uppgifter och när jag vaknar nästa dag ber jag mina föräldrar att låta bli att läsa lappen (för de vill att jag ska ha skrivit att jag bestämt mig för att bli frisk, men i själva verket står där att jag gör det för de jag älskar), men att lägga den på lådan. Där ligger den nu.

 

Så, medan en av mina systrar väntar på att flytta till ett hus i USA för ett high school-år, väntar jag på att flytta till en lägenhet i Mora för behandling. Det är sjukt, i dubbel bemärkelse, men när det är över är vi förhoppningsvis en hel familj igen, i dubbel bemärkelse.