Ellinor Åkeson

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit tillsagd att "Hallå där, fröken lilla!" Du måste sätta ord på ångesten.". Nu har jag gjort det, och här är de:

 

Vatten ur vinglas gör att den där livsnödvändiga vätskan smakar godare än vad namnet är tilltalande, besticken ligger på var sin sida om de trevliga tallrikarna i blått och på fatet samt i karotten finns bespisning för en hel armé. So far, so good. Jag tar en grönsak och jag tar en till, med grilltången tar jag fäste om fisken och så möter jag inte pappas blick, men känner hur den bränner, och lägger upp en potatis också. Ingen sås. "Nu var du väl ändå inte så smart, va? Om du plockat på dig en potät det första du gjorde, som du brukar göra, hade du kunnat välja bland många fler; nu tvingades du ta en av de få som var kvar, och det var inte den minsta, eller hur?" Jag delar på allt som går att delas på och skär det igen. "Det såg ut att vara mycket mat redan innan, men nu; wohohow. Ska du äta allt det där?" Jag petar på en tugga på gaffeln, vilken jag sedan för mot och in i min mun. Sältan kysser mig i svalget och jag känner för att brista ut i sång med glad melodi för att det smakar så bra. "TJOCKIS!" Mamma säger att det är gott, jag instämmer och bekräftar det genom att skyffla in mer. "Men inte så mycket!" Middagen fortgår och vi pratar om hur dagen har varit, vem som sagt vad och om någon tog in posten i förmiddags eller om den fortfarande ligger kvar. "App, app, app! Tänk på att du har gått hungrig hela dagen, att du sett fram emot den här måltiden och att det är lång tid kvar till nästa gång du får i dig någonting; ät långsamt." Jag lägger ifrån mig ätverktygen, lutar mig bak, stirrar på ingenting och slutar att svara på tilltal. "Sätt igång nu då! Grina! Ju förr, desto bättre. Det är ingen idé att du försöker hålla igen. Trillar det inga tårar snart, så kommer du a..." Jag torkar mig om kinderna samtidigt som jag försöker att ta kontroll över min andning, men det går inget vidare. Det är som om min kropp är minerad mark och granat efter granat sprängs i bröstkorgen. Jag får blodsmak i munnen och springer genast till diskhon för att försäkra mig om att inget exploderat i mig och nu vill komma ur mig. Familjen är mig hack i häl; mamma stryker mig över håret, pappa kramar mig lugn och Magda undrar var fan hennes storasyster tagit vägen. 

 

"Att du står ut med dig själv! Hur kan du behandla andra på så vis som du gör? Okej att du är dum mot dig, men mot dina anhöriga..." Jag ligger i min säng på nedervåningen, knappt synlig för den som bara går förbi, och blundar. Jag vet att det finns de jag kan gå hem till eller de jag kan ringa och prata med, men jag känner inte för varken det ena eller det andra. Jag vill bara blunda. Inte ens när de där uppe vädjar om mitt sällskap kisar jag. "Tro inte att de verkigen vill ha dig där. Se bara på vad du orsakat dem. Du är tillräckligt med problem bara genom att du finns till. Säg att du vill vara för dig själv." Testar att ändra tankeriktningen åt en mer positiv kurs; jag skriver in må bra-länkar i adressfältet och säger högt: "I MORGON!". "I morgon, ja. I morgon repeterar vi dagen. Kom då ihåg att börja med potatisen."

 

Och så somnar jag.