Anorexia sitter i huvudet.

För, vad kan det ha varit, ett par månader sedan, gick min vän sedan mellanstadiet ut med sin civilstatus på Facebook. Hennes namn följdes av en rad om att hon ingått ett förhållande med en annan människa med samma läggning; bisexualitet. Jag minns att jag, när jag såg detta, tyckte och tänkte att det var fint att få vara nära något så genuint eftersom jag inte känner känner någon som inte attraheras av annan än den med motsatt kön. Jag sa dock ingenting.

Sedan var det årlig Pride-parad. Jag var inne för den dagliga checken av notiser på faseboken, men i stället blev det så att jag stannade vid och checkade in en bild samma sida. Det var min redan nämnda vän, hennes flickvän och tejpade tuttar utan minsta anspel på något mer än vad det var; en kroppsdel, som händelsevis råkar se väldigt bra ut på vissa, typ hon här, med klisterremsor på. Jag minns att jag, när jag såg detta, tyckte och tänkte att det kändes så ”på riktigt” eftersom det i dag ligger någonting skamset i att visa upp sin kropp. Jag sa dock ingenting.

Så, en dag, fick jag feeling och skrev; att jag var glad för hennes skull och att jag sett brösten lite här och var sedan regnbågsveckan i Stockholm. Hon svarade, sa tack, men har man inte utbytt mer än ett par artiga små ”hej:n” i förbifarten på flera år är ”hur mår du?”-parten ofrånkomlig. Hon frågade och jag sa som det var, varpå hon svarade hon kom ihåg att vi, för ungefär sju år sedan, ”försökte bli friska tillsammans”.

Jag var kanske inte sjuk, men jag var definitivt inte frisk. Jag vet att jag gjorde 500 situps på morgonen när jag vaknade och 500 stycken till innan jag gick och la mig när jag gick i fjärde klass och att jag nöp tag en bit ovanför naveln flera gången om dagen när jag var omkring 12, men det var ingenting som ställde till det. Trodde jag. Det gjorde det visst det. Se på mig nu.

Anorexia sitter i huvudet.

Allvar | |
#1 - - t:

jag var likadan när jag var 12. och det finns inget "se på mig nu" för jag ser exakt likadan ut som när jag var 12. men ändå känner jag mig så jäkla mycket sjukare. ja, en ätstörning är inget yttre.

Svar: Det är så himmelens tragiskt att så små, och stora också för den delen, flickor mår så.
Ellinor Åkeson

Upp