Goda skäl att fira.
Med risk för att sparka in en öppen dörr; hösten är här, och det med besked. Det finns två varianter av den häe årstiden som jag tycker särskilt mycket om; den ena är morgnar då luften är så där frisk att det isar i luftstrupen om man tuggar mentoltuggummi och andas in samtidigt, den andra är eftermiddagar då det skvalar i rännorna.
Eftersom att jag missade gårdagens match, till förmån för min morfars 80-årsfirande, inledde jag denna sista septembersöndag med att titta på matchen i repris. Att ligga sömndrucken i sängen, knapra i sig müsli och samtidigt se tre perioder hockey var någonting nytt. Även fast jag gillade den något annorlunda konstellationen kan jag inte påstå att jag är beredd att ge upp några hockeykvällar för den.
Bad, hoppades och trodde att vi skulle vinna, vilket vi också gjorde. TUR DET, säger jag bara, jag som nästan hade hunnit glömma bort smaken av segerns sötma efter alla nedelag vi lidit på sistone. Att ta tre poäng känns som min fasta punkt, mitt hjärta snurrar kring, det som förr var tungt, känns nu så lätt som ingenting. Tyckte mig se ett annat "go" i laget, vilket jag hoppas håller i sig framöver. Plus i kanten till Oliver Kylington, som, i sin debutmatch i Sveriges högsta serie, stänkte dit det mål som i slutändan visade sig vara det avgörande sådana. Det känns vrickat att jag ätit frukost i sällskap med den lill-kille som hela hockey-Sverige nu talar om. (Oliver var tillsammans med min yngre syster häromåret, därav äggkopparna bredvid varandra.)
Åter till varför jag inte bevittnade mötet i realtid; morfar fyllde år. "Skäl: giltigt. Familia ante omnia." tänker ni. Ja, visst är det så; familjen går före allt, men Färjestad är också min familj. 80 fyller man dock bara en gång, medan vi kommer att möta MoDo minst fyra gånger till den här säsongen. För att fira sina år sedan 1933 hade morfar Stadshuskällarens separématsal, där vi höjde våra glas och smörjde våra krås. På menyn, som var sammansatt av morfar själv, stod bland annat rådjur, som måste vara bland det bästa i matväg norr om ekvatorn. Så nu vet jag vad jag ska göra nästa gång ett sådant hjortdjur uppenbarar sig i min trädgård... (I en liten parentes vill jag säga tack till morfar för att han sett till att anpassa menyn efter mig ♡)
Efter att kaffet svalts ned och alla kramat varandra hej då var det tal om en TV-spelskväll tillsammans med en riktigt lovande line up följt av en kväll på dansgolvet ihop med några tjejer från klassen, men det blev ingetdera, då jag kände mig risig (är nämligen inte kvitt min förkylning än [i torsdags firade vi två veckor!]).
Förutom att överösa mina två systersöner, som kommit för att stanna till nästa helg, med kittel och pussar kommer tiden som är kvar av dygnet kommer att gå åt till att duscha, plugga och äta älggryta; en söndag i sitt esse, med andra ord.