Triss i favoritbloggar.
Denna gröna, granna, sköna, sanna internetdagbok är den första jag kollar igenom när jag vaknar och den sista jag bläddrar i innan jag kryper till kojs. De uppmuntrande inläggen i soluppgången gör att snooze-funktionen känns som en dum uppfinning och hennes kloka ord om allt som hör livet till får mig att komma till ro.
En av många anledningar till att jag fortsatte att läsa denna värmländska jäntas blogg efter att jag fått nys om den var att jag kände igen mig själv i henne i mångt och mycket. Främst i hennes texter om livet med en ätstörning och kampen mot detta; sjukdomen såväl som livet självt. Sedan dagen då jag läste de inläggen har hon var lite av en förebild (inte så lite faktiskt) för mig, därför är jag extra glad över det faktum att jag ska få träffa denna tösabit inom kort (I'll tell you why when the time is right).
Lisa (vet inte vad hon heter i efternamn, men på en sådan här eminent bloggerskra borde blott förnamnet räcka)
Det här måste vara den bästa mamman i världen (näst efter min egen förstås). Hur hon är som mamma vet jag i och för sig inte så värst mycket om, så kanske borde jag ha inlett detta stycke med "den bästa människan i världen". Nåväl, presenteras man som "bäst" förtjänar man faktiskt ett klick, så drög inte kvar här! Ni kommer att älska henne, så rivig ("rivig" är inte ett ord jag vanligtvis skulle använda mig av, men det känns lämpligt i sammanhanget; lite "mamma som försöker vara ungdomlig"-aktigt, typ) som hon är.
Tack vare denne Umeåfödda karl är mina skrattmuskler så vältränade att hälften vore nog. Då hans uppdatering inte är lika frekvent som den är hos Blondinbella och gänget brukar jag inte besöka bloggen dagligen, det för att få läsa mycket mer åt gången de gånger jag går in.
Nils Andersson spelar för det gulrödblåa Stockholmslaget, ja, men jag vill inte kalla honom för en Djurgårdsspelare; jag skulle vilja säga att han är en folkets man (och när helst han vill; min man).
TACK TACK TACK!!!!! ÅÅh vad fint. Många pussar!