Ellinor Åkeson

Det är inte för intet som det vedertagna uttrycket "det blir inte alltid som man tänkt sig" anses vara en klyscha. I de flesta fall, vad det än är fråga om, finns ett undantag som bekräftar regeln, men vad gäller tidigare nämnd schablon bara är det så. Man kan ana saker och ting, gå händelser i förväg, tro sig veta vad som i livet komma skall, men tro mig när jag säger att; det blir inte alltid som man tänkt sig.

Jag vaknar upp till veckans sjunde och sista dag, vilken för många är avsedd för vila, men inte för mig. Försiktigt gnuggar jag sömnen ur ögonvrån, hivar kroppen bort från en bredd på 120 centimeter, bökar runt i väskan med träningskläder och ställer mig framför den reflekterande glasskivan mittemot. "Ska jag förse mina ben med ett par överdragsbrallor eller ska jag framhäva de kontraster som löpartights och vinterskor skapar?" funderar jag över en kort sekund innan jag bestämmer mig för det sistnämnda och knatar i väg.

Jag är tidig, som så många söndagsmorgnar förr. Dels för att jag vill hinna med en genomkörare innan det hänsynslösa cykelpasset, men också för att jag vill komma åt den bästa sadeln och trampan; den som är nära både instruktör och dörröppning, på så sätt kan jag ta ut mig maximalt för att sedan vara först ut bland de fria vikterna. Ensam är jag dock inte;vi är en handfull träningslystna som bildat kö.

Låset vrids om från insidan och dörren, som ska stå på glänt fram till kvällning, öppnas. Jag ser hur receptionisten, som sedan länge varit skeptisk till mitt maniska träningsbeteende, granskar mina spiror. "Jag visste det! Jag skulle ha skylt mina lemmar i ett par pösiga byxor." tänker jag. "Dumma dig Elli, som, trots att du vet vad folk sagt åt dig, väljer att klä dig i något som smiter åt, som i sin tur drar blickarna till sig. Dumma dig. Hör du det? DUMMA DIG!" ekar det. Samtidigt, i en annan del av samma hjärna, hör jag en hånfull röst säga: "Skärp ihop dig. Det finns människor som har mindre jeansstorlek än vad du har.".

Mina tankar avbryts och demonerna nitas. En barsk röst ljuder. "Nu har det gått för långt!". Det är receptionisten. Alla förstår vad det handlar om, den här gången även jag. Det är när alla tittar på mig med medlidande i blicken som jag inser att jag tränat i lager på lager förgäves, att alla, förutom jag, sett mig brytas ned; av träning, av mig själv.

Jag får tillåtelse att avverka det pass jag bokat in mig på, men efter det är det över, slut, finito. Jag förbjuds tillträde till gymmet och SCÄ blandas in.

Jag undrar vad som hänt om jag haft på mig mjukisbyxor den där dagen, om det hade gjort någon skillnad. Då jag fått tillsägelser av kunder såväl som personal, för att inte tala om mina föräldrar, under en längre tid hade det som inträffade nog gjort det förr eller senare i alla fall, men hur mycket är "senare"? För sent?

När jag var yngre gav jag mig själv ett löfte om att inte utsätta mig för de åkattraktioner som finns på Gröna Lund, av den enkla anledningen att jag finner sådant obehagligt, men så visade det sig att klivit på en mycket värre berg- och dalbana än de som finns där, tillhörande ett annat "nöjesfält" - Livets. Som sagt; det blir inte alltid som man tänkt sig.