Ellinor Åkeson

I helgen var det då dags att bege sig mot Svea rikes tvivelsutan bästa, och så hjärtskärande vackra, stad för att bevittna en omgång. Det var den första av de 27 stycken som kommer att spelas på adress Norra Infarten mellan nu och mars. Det var även, efter många om och ännu fler men, den första livematchen för den här säsongen för egen del. Många läkare har många gånger sagt samma sak, sagt att det gäller att välja; hockey eller livet. Vad de inte begriper, förstår eller kan få in i sina huvuden är att hockey är mitt liv. Med anledning av hur jag mått, eller inte mått; jag har mest legat under en dimslöja och levt i likgiltighet, hade jag inte tänkt att åka. Borde jag inte ha åkt. Men min längtan efter Färjestad var för stor för att fortsätta att bära på och stå ut med. Med bara timmen kvar till avfärd var det dock inte många mil från att jag blåste av resan, då jag slogs av hur mycket jag skulle komma att sättas på prov för under dagens gång. Inte för att jag varit förtegen om min sjukdom, men ska man återse människor och få artighetsfrågan om hur läget är (ibland är det faktiskt artigare att låta bli att ställa den) slängd i ansiktet, när man velat stanna jorden för att kliva av minst tre gånger dagligen; ja, ni hör ju själva. MEN! Jag åkte, och det ångrar jag inte för en sekund att jag gjorde. 

 

Olle tutade på mig med nya bilen någon gång vid 12. Vi satte kurs västerut och vidare mot 91:an, där det, som så många gånger förr, skulle pågå en inte så liten samling innan nedsläpp. På den öppna utbyggnaden som vi belamrat med bord, som det stod birra, bärs (BIRA! BÄRS!), pilsner, öl på, och stolar, i vilka vi satt i knät på varandra, skrapade vi ihop triss i timmar. Sedan tågade vi med grön rök till hallen. Jag önskar så att jag kunde få er att förstå hur mycket jag ÄLSKAR den delen av mitt liv. Det är så mycket mer än bara en lockelse för en sport. Det är en livsstil. 

 

I LA väntade inte bara 3 x 20 minuter hockey, utan även ett prassligt tifo och en tyst minut för bortgångne David. Från ståsektionen såg läktararrangemanget ut att kunna sluta hur som helst (och med det menar jag ka-ta-stro-falt), men bilderna visade någonting alldeles annat - gudskelov! Här kan ni läsa om samt titta på det fem minuter långa föreställningen.

 

Trots stundtals hafsigt spel och slutligen en uddamålsförlust vill jag inte vara den som påstår att premiären utföll olyckligt; dels för att jag tyckte mig se potential i många skridskor, men också för att det var en så känsloladdad atmosfär. Jag brukar ha svårt att smälta nederlag, men med anledning av Davves bortfälle och den kärlek som i luften spirade på grund av det tog jag det inte lika hårt, även om det alltid är trist med matchsorti. 

 

"Alltid en del av familjen"; så lyder den rad som löper under porträttet av D. Så lyder även den känsla som löper innanför mitt skinn när jag står där; alltid en del av familjen. Som jag sa: jag önskar så att jag kunde få er att förstå hur mycket jag ÄLSKAR den delen av mitt liv.

 

Till Färjestad:

"För du är det finaste jag vet.
När allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig.
För det är så jag säger det:
du är det finaste jag vet."