"Maybe it's not about the happy ending, maybe it's about the story."
Jag var på en liten födelsedagsfestivitet på Dammvägen i lördags. Jojo hade fyllt 19 i veckan som var och det ville hon fira genom att förvandla sina tre våningar i huset till ett mindre diskotek. Det översta planet uppfyllde alla de kriterier som kan tänkas vara grundläggande för att få kallas för V.I.P. Med andra ord: det var ett himla drag, så pass att sopskyffeln tvingades fram för att undanfösa glasskärvor både en och två gånger; "inget kalas utan kras" som det heter. Nog om bakgrundsfakta, för det var faktiskt inte festen i sig som jag tänkt att käbbla om.
Eftersom jag hängde min pälsklädda jacka på kroken och ställde mina skor i storlek 38 på hyllan mycket senare än övriga inbjudna satt många runt bordet när jag kom, men när en handfull av dem öppnade balkongdörren för att synda snodde jag platsen mittemellan två stycken; "går man, så får man" tänkte jag. En av dessa två var Sofie, som, nästan det första hon gjorde, överräckte mig en pocketbok. "Jag kom att tänka på dig när jag hittade boken och tänkte 'Varför inte?'" sa hon och då gick det rysningar i hela mig för att hon hade tänkt på mig fastän jag inte ens varit närvarande. Med tanke på handlingen i boken (ni kan ju fundera över dess innehåll när det på framsidan stod, med versaler och i röd färg, "JÄTTEN I SPEGELN") kändes det förskräckligt att veta av vilken anledning hon associerat den till mig, men fruktansvärt fint ändå. Jag tackade och tog emot och la den i väskan för att inte glömma den kvar.
Har kommit 100 sidor in i berättelsen och har under detta tresiffriga antal blad känt igen mig i så gott som varenda liten stavelse. Om jag inte funnit upplagan vara så psykiskt påfrestande som jag nu gör hade jag förmodligen varit klar för länge sedan. Nu råkar jag veta hur den slutar, då det är en historia som skildrar en ung flickas tillfriskningsprocess, men jag måste andas bort ångest, grisgråta och läsa upp stora kapiteldelar för mor och far och då tar det tid. Och precis som rubriken jag valt att uppkalla detta inlägg efter är det kanske inte det lyckliga slutet det handlar om, utan själva berättelsen.
Med det här lilla inlägget vill jag egentligen mest bara säga tack, än en gång, till S och så vill jag säga; läs den, till alla er andra.
Hej Ellinor!
Förstår om du kanske inte vill svara på detta men isåfall får du bara låta bli. Har en fundering kring din ätstörning. Ser du till att äta tillräckligt varje dag för att kroppen liksom ska fortsätta fungera någorlunda normalt? En viss kalorimängd eller så?
Tänker eftersom du levt så länge i detta utan att det "gått för långt" eller hur man ska säga. (Misstolka inte, menar absolut INTE att du inte är svårt sjuk - för det är du, men uppenbarligen klarar du av att fortsätta leva relativt normalt och har inte blivit inlagd pga fysiska besvär?) "Äta bör man, annars dör man" liksom. Hoppas du förstår!
För övrigt vill jag säga att jag avgudar din blogg och jag önskar dig all lycka, att du ska bli frisk så småningom för att kunna njuta av livet. På riktigt. Du är så fin! Kramar <3