Sorry for being such a pain.

Mamma och pappa, förlåt för att jag får er att gråta ibland ♥
 
Allvar | |
#1 - - Emma:

Hej Ellinor. Detta har inget med ditt inlägg att göra, men jag behöver råd. Det finns en tjej i min klass, jag känner henne inte så väl, men jag är orolig för henne. Vissa dagar äter hon ingen lunch alls, men annars äter hon typ broccoli och kyckling. Hon tränar väldigt mycket, men hon äter inga kolhydrater. Hon är ofta trött och verkar ledsen ganska ofta. Är själv deprimerad så vet hur det ser ut och hur det låter när man försöker gömma det, och på henne stämmer det in ganska väl. Hon brukade vara väldigt duktig i skolan och socialt men nu är hon inte i skolan lika ofta och hon pratar inte lika mycket, hon är ganska tyst numer. Förut var hon lite mullig, men nu har hon gått ner i vikt. Visst har hon ökat i muskler, men hon är mindre än vad hon var förut. Hon är dock inte sjukligt smal så jag vet inte, jag vet inte om jag kan vara säker på om hon verkligen är sjuk. Jag känner henne ju inte så bra, så jag vet inte direkt hur hon är utanför skolan.

Men vad tycker du? Ska jag försöka göra något eller oroar jag mig i onödan? Tänkte typ gå till skolsköterskan och berätta att jag är orolig, men jag vet inte om det är nödvändigt. Vad tycker du? Skulle vara så tacksam om du kunde ge mig råd! :)

Svar: Emma, hej, vad glad jag blir över att du skriver. Att din kommentar inte har någonting med inlägget du valt att posta den inunder gör ingenting; här är det fritt fram att skriva (nästan) vad som helst, när som helst!

Jag tycker absolut att du kan gå till en kurator eller sköterska för att prata. Faktum är att det kommit fram att många av mina vänner och bekanta gjorde det innan dess att jag fick min diagnos. Dessutom tror jag att du gör rätt i att prata med någon som inte är hon INNAN du pratar med henne, för om det råkar vara så olyckligt att den här tjejen är på väg att bli sjuk kommer hon förmodligen att nonchalera dina ord.

Hoppas att allt utfaller lyckligt!
Ellinor Åkeson

Upp