Efter ett skolår präglat av mycket möda och stort besvär tog jag kuvertet med betyg i näven och gick på sommarlov. Invigningen av detta lov skedde tillsammans med klassen och gav oss många minnen (och några luckor).
SCÄ kontra dietist och sjukgymnast. Jag vet inte vad jag ska tro, tycka eller tänka. Jag är kluven i situationen. Efter ett halvår hos kliniken, som kind of saved my life, känns det lite läskigt att nu vara utan den. Som sagt; jag är kluven i situationen.
76 dagar kvar tills SHL (jag vill att det ska stå "Elitserien" och ingenting annat) drar i gång. 76 dagar? Är det något slags skämt? Jag är övertygad om att det skulle smärta mindre att bli stabbad i bröstkorgen med en smörkniv än att längta efter hockeyn så mycket som jag gör.
De hits, låtar, dängor, plågor, kalla dem vad du vill, som lanseras lagom till sommaren för att sedan spelas om och om igen. Jag tänker på Håkan Hellström, jag tänker på Avicii och jag tänker på Macklemore (även om gräddvit blus inte rimmar med Macklemore; jag behöver att basketlinne, och en snapback).
Om inte det faktum att jag blev moster för andra gången förtjänar en mot skyn pekande tumme vet jag inte vad! Minstingen föddes den 12 juni, vilket betyder att han och Patrik Lundh kommer att fira sina födelsedagar samtidigt i framtiden. Dessutom ska han, lillen, heta Tim, som i Tim Bergling, som i Avicii. Bra kid!
Jag vill vara kär, men är inte det. Sådana perioder brukar komma och gå, men den här gången verkar den vara här för att stanna. Den har liksom kommit, men vägrar nu att gå. Jag vill så gärna vara febrig av nyfödd förälskelse; viska "jag är din så länge du vill ha mig" till någon jag bryr mig om och mena varenda bokstav. Åh!
Sommarkävllar. Kommentarer överflödiga.
Den här månaden har både mamsen och papsen gjort sig förtjänta av ett varsitt grönt finger. Varför? Jo, för att de till augusti månad bokat flygbiljetter, destination Kroatien, och till november månad köpt en varsin Bruno Mars-biljett till mig och min syster. I bland vill jag annonsera ut mina föräldrar på Blocket i ren frustration, men oftast är de ganska bra att ha, de där!
Tack vare
min krönika samt mina längre blogginlägg har jag överösts med komplimanger från alla möjliga håll och kanter. Kommentarerna här på sidan har inte varit så värst många, men ni ska se min mail- och smsinkorg! Sweet Jesus. Alla är så snälla och rara och underbara (☮).
Vad hade du för bmi när du skrevs in och hur har behandlingen med vikten fortskridit? (Jag vet att det är en känslig fråga, men det skulle verkligen hjälpa.)