Ellinor Åkeson

Jag har, och har alltid haft, lätt till tårar, så att jag brast i gråt den där första gången som jag kom i kontakt med SCÄ var ingenting som väckte chock. Vad som däremot kom att skaka mig var hur mycket jag grät, jag visste inte att det var fysiskt möjligt för tårkanalerna att besitta en sådan diger mängd vätska. Det var som om hulkandet inte visste några gränser och som om de salta, porlande dropparna vägrade att sina. Hade jag grinat tidigare i mina dagar var det ingenting i jämförelse med den 29 januari 2013. De dagar, veckor och månader som följt sedan dess har för mig varit ett töcken snarare än en tid. Inte heller det är någonting överraskande; är hjärnan förtvinad och hjärtat skört är det inte så konstigt att man inte hänger med.

Det var med nöd och näppe som jag klarade mig undan inläggning på kliniken. I stället erbjöds och mottog jag, mot min vilja, individuell anpassad behandling. Min sådana bestod framför allt av minimal energiförbrukning (ingen som helst träning, förutom den som gällde maten), ätande via personlig vårdplan samt veckoliga möten. Jag som trodde mig veta hur det var att leva ett inrutat liv fick mig en rejäl känga.

Den första tiden gick jag i regress varenda gång ett besök stod på dagordningen; jag grät och trilskades likt jag gjorde då jag var tre år gammal och ville bära sandaletter trots snöfall. Problemet för mig var inte anledningen till att jag var där, det var att jag var där. Jag kände mig välkommen, men jag kände mig inte hemma.

De flesta som lider av någon form av ätstörning har gjort just det hela livet - lidit. Inte nödvändigtvis av sjukdomen, men av annat, sådant som gör att man förstår varför det mynnat ut i just en ätstörning. För mig "bara blev det så här". Då jag inte varit med om några traumatiska eller överdeterminerade kriser finns det varken någonstans hos eller någonting i mig att rota. Till en början var mötena med mina behandlare hjälpande, numera känns det mer som om de är, jag vill inte säga "stjälpande", men obetydliga. Den typen av behandling verkar inte bita på mig. Jag lägger ingen skuld på de anställda, det är inte dem det är fel på, det är mig (OBS! Varning för klichéartat uttryck!).

Jag kan tänka mig att många av de som vankar av och an i de långa gångarna på Wollmar Yxkullsgatan hellre vistas där än någon annanstans, på grund av vad de har, eller inte har, hemma. Troligtvis, om inte annat förhoppningsvis, fungerar beskrivet bemötande för dem. Jag menar; jag hade också hellre varit i från min pappa om han misshandlade mig fysiskt och min mamma om hon misshandlade mig psykiskt, men som sagt: för mig "bara blev det så här". Det finns många ingångar till denna sjuka värld...

... Vilket rimligtvis borde innebära att det även finns många utgångar ur denna sjuka värld! Inte bara möten och mät- och viktinstrument. Förra veckan, efter att jag fått bekräftat att mina värden stigit, beslutade jag mig för att avsäga mig behandlingen hos SCÄ för att i stället inleda ett samarbete med en dietist och en sjukgymnast. Dessa två har erfarit många störda ätbeteenden genom sina yrkesår, vilket gör att jag, trots att SCÄ inte kommer att finnas till hands på samma sätt (men aldrig längre bort än ett telefonsamtal!), inte kommer att ha skuggan av en chans att falla tillbaka till ruta ett. Ett upplägg med hälsa och kost som huvudsakligt innehåll samt med enstaka inslag av psykologiska faktorer känns mer jag, och när allt kommer till kritan är det faktiskt mig det hela handlar om.

Jag ska inte bara överleva, jag ska leva.