Ellinor Åkeson

Om att inte våga se ned på sina fötter och tår för att knäna buktar ut likt två stycken stora bumlingar. Om att känna badrumsvågens kalla yta mot underfötterna för att bli besviken vilken siffra som än visas. Om att inte kunna sitta bekvämt i passagerarsätet på bilen, inte heller någon annanstans, för att låren breder ut sig något så fruktansvärt och bildar noja. Om att hela tiden ljuga, fast man egentligen varken vill eller kan. Om att inte välja linne framför luvtröja, med anledning av att det känns som en moralisk plikt att skyla armarna man önskar att man inte hade för allmänheten. Om att hellre ligga på mage än på rygg, då det gör att man inte ser lika mycket av sin figur. Om att inte, aldrig någonsin, äta sig mätt, utan stäntidgt planera, kompensera och subtrahera. Om att hamra ihjäl hungern med all sin fysiska kraft. Om att inte vilja visa sig för folk och därför stanna inne och ensam. Om att tacka för fina formuleringar, men aldrig riktigt ta emot. Om att inte kunna slappna av till fullo ens i sina kärastes sällskap, det för att kroppsvåndan står en upp i halsen. Om att vara ledsen och känna att; "äsch, det är säkert meningen att det ska vara så här". Om att inte le mot sin spegelbild utan att ha tvingat sig att ägna sig åt just det minspelet i minst 15 minuter. Om att ångra en av de viktigaste perioderna i livet och behöva leva med den exakta ångern ända tills gravstenen ristas. Om att inte vara genuint lycklig med en vecka kvar till examen, eftersom de tre år som ligger bakom den kastats bort. Om att vakna och den första tanken som kommer till en är: "FAN!". Om att inte komma till ro om kvällarna bara för att knoppen avskyr resten av kroppen. Om att förstöra; inte bara för sig själv, utan sig själv.