Ex, rea och tre stycken "v".
I går, när det var måndag och veckostart, färdades jag in mot stan för tredje dagen i rad. I lördags hade jag gjort upp en träff med han som var min tonårskärlek samt hans familj från England. Tycker så mycket, så mycket om att jag fortfarande kan träffa honom och umgås med dem utan att känna ett uns obehag. Vi hade tänkt att fika på Åhlénstaket, men eftersom vindarna blåste storm och eftersom nämnt café visade sig ha försvunnit från Klarabergsgatan (mest därför; lite svårt att dricka kaffe någonstans där inget kaffe finns) slutade det med att vi satte oss ned på gatuplanets Café Å Lait. Det blev prat om det mesta; allt på engelska, vilket kändes mer roligt än oroligt. Två timmar räckte, tyckte vi; sedan gick vi längs med Drottninggatan och dess skyltfönster innan vi skildes åt.
I söndags gjorde jag sällskap med mamma och faster. Vi var i farten i tron om att rean skulle vara detsamma, men vi hittade inte så mycke. Jag köpte två stycken stickade tröjor att kunna dra över huvudet under svala sensommarkvällar, sedan fick det vara bra. Vi tog ett break med varsina sallader ur ovala skålar framför oss och ringde sedan pappa-taxi för att komma hem.
Åter till varför jag härjade runt i city även i går; Hanna! Hanna, Hanna, Hanna. Senast vi sågs var det april. KA-TA-STROF! De tre v:na, som i det här fallet innefattar Vete-Katten, viktigt möte och vårt stammisställe, sammanfattar vår eftermiddag tillsammans.
Jag vete katten om det finns en så gemytlig serveringslokal som Vete-Katten. Bageri med bullar i alla dess färger och formar, brödbutik med varierande sortiment, chokladtillverkning med praliner som huvudroll, rum där kaffe alltid står dukat, innergår med grus som golv, kallskänk med mestadels pajer och konditori där den ena bakelsen inte är den andra lik; allt i ett. Hanna åt upp en smörbulle och fick ångest över sitt beslut att fara till Santa Barbara för att studera i ett halvår, då hon skulle behöva leva sitt liv utan den där 24-kronorskondisen. Jag lugnande ned henne med att USA nog har andra sockerchockar att bidra med.
Bara det att ingången viker av från Stockholmsstressen och är av trä samt pyntad med två kupoler får det att känna som om man kliver rakt in i en himla film från förr.
Men SNÄLLA! Hur mycket kan man lyckas med? Jag menar; sockerbitar på ett silverfat att plocka en och en med tång. Får ju hål i tänderna för att det är så sött. (Vet ni? De fanns till och med en gästbok bredvid att skriva i!)
Den bekanta bullen.
Innan det där viktiga mötet, som hade med Hannas trip away att göra, strålade vi samman med Lydia, Olivia och en annan Ellinor för att sedan, mellan 17 och 19.30 (you heard me) sitta i Finlandshuset och lyssna på vad IBS (jag tänkte bara på besvärad mag- och tarmkanal) hade att säga om höstens utbildningar.
Vårt ställe = John Chris. Dit gick vi efter att mötet var avslutat. Jag åt, som alltid när jag gör en beställning på gatnummer 29, en bulgursallad. Njöd halvt av den, då jag inte kunde låta bli att tänka på vilken livsfara till kompensering jag tvingat mig själv att utstå under dagen för att "få lov" att äta från den där tallriken. Mitt nästa mål är att köpa mig den rätt jag, inte sjukdomen; jag, vill ha utan att kompensera det minsta för den.
Klockan blev nio, vi gick åt varsitt håll, pappa kom och hämtade mig, jag lyssnade på HannaPees podcast och sedan slocknade jag för att kunna sprätta upp och arbeta i dag!