Handmade cards.

Jag står i hallen och för min högra hand över krokar med knippor för att så småningom få fatt på den nyckel som hör till brevlådan. "Det är lika bra att jag går och ser efter vad brevbäraren kommit med, så besparas mamma och pappa en vända direkt efter att de kommit från jobbet." tänker jag och stoppar fötterna i ett par slit och släng-skor.
 
Nu när det inte längre än frost behöver man inte dyrka upp låset med bräckjärn och kofot, vilket gör att jag slipper forcera lyckan på baksidan för att kunna greppa bunten med post. En vridning om den lilla nyckelns egen axel är allt som krävs för att jag ska kunna se: en elräkning från Fortum, en flyer från någon obskyr trädfällarfirma, ett reklamblad från ICA Maxi och ett kuvert med mitt namn på. Mitt ansikte spricker upp i ett enda stort leende och jag lägger på en rem mot där jag kom ifrån för att sprätta upp konvolutet med detsamma.
 
Jag älskar att få post, så mycket att det skulle kunna ligga en kappsäck full med pengar och en labradorvalp i boxen utan att jag ens skulle reagera om det vore så att ett brev adresserat till mig också skulle finnas där. Ett tidningsurklipp, ett vykort från en kuststräcka eller en handskriven hälsning på brevpapper; ju mer personligt, desto bättre! 
 
 
Här ovan kan ni se två kort som min storasyster tillverkat och lagt på lådan. Den hjärtknipande hälsningen möttes jag av när jag kom hem från en Skåneresa för ett år sedan och muffin gratulerade mig på 19-årsdagen. Allra senast fick jag ett födelsedagskort skickat från en vän som sedan en tid tillbaka, för tillfället och ett tag framöver tillhör Amerikas förenta stater. Inuti det kortet, som var falsat på mitten och som spelade musik när det lämnades på vid gavel, stod så fina saker att jag i ögat fick en tår. Jag kan, med 100 procent säkerhet, säga att jag hade blivit rörd om samma sak poppat upp i ett chattfönster, men inte på samma sätt. Återigen: jag älskar att få post!
Allmänt | |
Upp