Ellinor Åkeson

Jag tycker så här; att varje gång det ges tillfälle att fira någonting, ska man ta vara på den chansen. Turligt nog har jag en väldigt god vän som är av samma åsikt, Hanna heter hon, så när vi kom på att vi hade en ettårsdag att uppmärksamma gjorde vi det. Resultatet blev en heldag i varandras sällskap, dels för firandet i sig, men också för att hon halvårsflyttar till Santa Barbara i helgen och vi ville få ut det göttigaste av vår sista stund. Det blev en fest och ett "farewell party" i ett, skulle man kunna säga. 

 

Tanken var att vi skulle säga "God dag, god dag!" vid spärrarna för att sedan passera dem och röra oss vidare mot en gräsplätt att äta lunch på, men eftersom Stockholm ville att jordskorpans temperatur skulle hålla densamma som den inre kärnans dito (jag klagar inte, jag bara konstaterar) slog vi oss ned i skuggan i Kungsträdgården och åt där. Picknick på storstadsvis! Efteråt promenerade vi till och runt på Södermalm i letan efter det perfekta utsiktsstället, men svetten lackade (som sagt: jag bara konstaterar) och vi tog beslutet att ta färjan över till Skeppsholmen. Väl där poppade vi en färgad flaska Palmers och pratade minnen vi skapat samt ska skapa.

 

När de små champagnebubblorna rullat som pärlor nedför och förfriskat oss kändes Gröna Lund som en bra idé. Lagom på pickalurven vandrade vi till kajen och väntade in vår transport mellan platserna på ömse sidor om vattnet. På Grönan blickade vi upp mot Tilt, morsade på alla fem-kampare och Hanna köpte, som sig bör, en sockervadd.

 

Som bekant går tiden fort när man har roligt, och vips, så var det dags för någonting att äta! Då vi hållit till på John Chris så gott som varendaste gång vi middagat ihop var det ens fråga om att dinera någon annanstans så här på vår dag. Hanna gick för en pestopasta med kräftstjärtar och jag fegade med en fetaostsallad.

 

Tio minuter innan Filmstaden Sergel rullade igång föreställningen "Sex tape" köpte vi biljetter till den nyutkomna komedin, för säg mig; vad är väl en årsdag utan ett filmavslut? När den var slut fick jag uppleva panik i två omgångar: 1) för att jag hade ett meddelande från ett okänt nummer när jag låste upp telefonen och det här (01.01) händer i filmen och 2) för att jag insåg att jag kommer att vara utan Hanni i sex månader. Kan konstatera att jag inte tycker särskilt bra om "Hej då, ha det så bra i Santa Barbara, så ses vi efter årsskiftet!"-kramar.