Ja, jag vill Linda, jag vill dö i Norden.

Under slutspelet införs den svenska nationalsången igen. För några säsonger sedan bestämde man sig för att slopa "Du gamla, du fria" innan omgång ett, två, tre, upp till 55, för att låta de matcher som följer därefter introduceras med Svearikets folkmelodi. I finalerna bringas detta suppose to be stämningshöjande spektakel (tyvärr är det någon nisse som kortat av, och på så vis slaktat, hymnen; därav näsrynk) till existens med hjälp av klack och kändis, och i uteslutande fall är det lokalartister som tar ton. Bröderna Rongedal (som sagt: lokalartister) gjorde det 2009, Sven-Erik Magnusson (personlig favorit med anledning av detta) har gjort det och Christer Sjögren gjorde det senast i finalmatch dos. I måndags fick dock gubbarna lov att kliva åt sidan för att i stället lämna plats åt superkvinnan Linda Bengtzing. 
 
Som tidigare nämnt sjungs numera en variant, något som inte tycktes gå hem hos Linda (på sociala medier skrev hon om dilemmat och om huruvida hon skulle kuppa eller inte) eftersom hon blivit van vid att ackompanjeras av oss på stå i den andra versen, den som nu plockats bort. När melodin gick mot refrängen (i dubbel bemärkelse) och spelarna började åka i cirklar i tron om att "det var det" vände hon sig mot kortsidan för att låta oss överta andra versen och sedan avsluta i gemensam sång. Hon gjorde det! Det typ värkte i hårsäckarna för att stråna sköts upp med sådan väldig fart. 
 
 
Kvaliteten på här videon
(snarare videoklippet, själva videon är av världsklass) 
är det väl lite si och så med...
Estetiskt, Ishockey | |
Upp