Frågestund: del 3 - ätstörningsrelaterat.
Som utlovat: ätstörningsrelaterade frågor i ett enskilt inlägg lite längre fram.
"Jag undrar vad som fick din ätstörning att gro från första början. Hur började det och hur har det eskalerat?"
Det undrar jag ocskå. Det finns tusen miljarder olika anledningar till varför man insjuknar i självsvältningsvärlden. Många tar för givet att det har att göra med psykisk misshandel i nära relationer och för det kan man dem inte klandra; har man matats med fel snarare än föda är det inte märkvärdigt att självhatet gror och mynnar ut i en ätstörning. I mitt fall bottnar det inte i traumatisk barndom (jag har världens bästa föräldrar, det vill jag att ni ska veta). Antagligen beror eländet på "fröken duktig-syndromet"; bara det bästa är bra nog, och jag är inte bäst.
Det tog fart för en herrans massa år sedan. Jag slutade äta godis i fyran för att i stället lukta på pappret som omslutit Twix-stången, började göra 1000 situps om dagen när jag gick i femte klass och sedan sexan har en tvåsiffrig procentandel av min hjärna fokuserat på vikt. Det var ett osunt förhållande till kost och hälsa redan då, men på den tiden kunde jag finta bort ångesten långt innan den ens hunnit närma sig. Dessutom tror jag att jag sköt sjukdomen på framtiden i och med att jag blev tillsammans med Michael, om det inte varit för honom hade jag kanske råkat illa ut redan i fyran/femman.
"När det var som värst, hur kunde en vanlig dag se ut då med allt vad mat, träning, plugg, tider och annat ser ut?"
Eftersom att ordet "träning" nämns utgår jag från att svaret ska behandla tiden innan dess att jag blev mottaglig för behandling. Då ska vi se! Så här såg, låt oss säga en måndag ut:
Upp, gå till gymmet och träna styrka en timme, äta en skalad morot till frukost, förlänga promenaden till tåget, förtränga hungern under lektionstimmarna innan lunch, äta isbergssallad och kött/fisk, vrida om låset på skoltoaletten och gråta en skvätt, genomlida eftermiddagslektionerna, skynda hem för att sätta i mig lite kvarg, pinna iväg till gymmet för att där springa fem kilometer på bandet, medverka på ett PowerStep-pass, träna en muskelgrupp jag inte tränade i gryningen samt avsluta med yoga, basta ut all vätska, duscha, äta broccoli och en halv burk tonfisk till middag, kvida av smärtan som såren längs ryggraden och höftbenen orsakar när jag lägger mig i sängen för att sova och hela tiden intala mig själv att "du klarar dig". Repeat.
"Vilket kroppsideal är det du förhåller dig till - ett "normalt" eller ett mer i enlighet med fotomodeller? (Jag vet att det kanske är en känslig fråga, men känsliga frågor är nyttiga! Om det är okej då alltså.)"
Jag vet inte om jag kan tala om det i dagsläget. Inte för att frågan är känslig, det gör mig ingenting, utan för att min hjärna är kajko. Att vilja ha en fast rumpa stor som två meloner och samtidigt önska att man vore nere och nosade på 40-strecket går liksom inte ihop. Om jag måste svara, så skulle jag säga att jag är mer inne på fitness-spåret.
"Hur kan en vanlig matdag se ut för dig?"
Här skulle jag kunna skriva mitt nuvarande matschema i ett kursivt typsnitt och ett par rader som inte lutar om det jag faktiskt står mig på, men eftersom att jag inte vill påverka någon åt varken det ena eller det andra hållet låter jag bli. Kan säga så mycket som att en "vanlig matdag" ska omfatta sex mål, men aldrig består av fler än fyra.
"Som en rad i inlägget ovan lyder - vilka livsmedel har du undvikit sedan du lekte med barbie (och varför)?"
Ljust bröd (då menar jag inte att jag bara hållit mig borta från Formfranska), pasta och skinksås (som i princip var det enda jag åt när jag var barn) och sådant som kan tänkas höra till fredagsmyset, typ ostbågar. Annat som jag inte ätit så mycket av har att göra med att jag var väldigt kräsen väldigt länge (smakade tomat för första gången för bara något år sedan!).
Som det ser ut just nu, och som det har gjort sedan en tid tillbaka, undviker jag en väldans massa livsmedel. Jag dricker ingenting annat än kaffe och vatten, vill inte att mjöl ska vara en ingrediens i någonting och om man blir var man äter kommer jag att transformeras till kvarg. Så har det förstås inte alltid förhållit sig.
Har funderat på en sak så nu skriver jag... När du skriver om eller tittar på en sådan typisk dag utifrån, kan du då se att det var sjukligt och helt kaotiskt? Kan tänka mig att du inte riktigt vet vad som anses vara hälsosamt och på en lagom nivå. Särskilt svårt blir det ju när det går så oerhört långt tillbaka i tiden. Man glömmer liksom av hur det är att vara normal och hur det kändes att kunna plocka hallon från en buske på sommaren utan att tänka på kaloriinnehållet, inte sant? Det är tragiskt.
Det gör mig ledsen att de sex målen blir till fyra. Men samtidigt kan jag förstå att det blir så. Att det går långsamt är okej, så länge du ser till ATT det går.
Jag tänker på ett klipp du lade upp här för ett tag sedan, en amerikansk man som tränade hårt. Om jag inte minns fel (risken finns!) så beskrev du att du tidigare använt videon som motivation för att pressa dig själv till att träna ännu hårdare, men att du nu får använda samma citat för att bli frisk. Stämmer det eller är jag helt ute och cyklar nu? Hur som helst, hade jag varit du skulle jag använda mig av frasen "jag klarar mig" fast omvänt. Som vid maten; när det är dags att utmana kan du tänka att "jag klarar mig"- och upprepa som ett mantra tills du inser att du faktiskt gjorde det, klarade dig alltså. För trots ångest och gråt så klarar man sig, det lovar jag. Precis som ätstörningen har lurat och intalat dig saker genom åren så är det nu din tur att göra samma sak tillbaka fast med friskhetstankar tills du kan tänka dem själv. Förstår du hur jag menar?
Alla är vi olika och det gäller att hitta metoder och tekniker som fungerar för en själv. Jag hoppas innerligt att du hittar sådana som passar just dig, Ellinor. Du är så fantastiskt vacker och du verkar vara en så trevlig, rolig och klok människa. Nu gäller det bara att bli klok på riktigt.
Kram på dig,
Lisa