En ängel på jorden.
På inrådan av en doktor har jag blivit förbjuden att vara i rörelse mer än absolut nödvändigt. Inga trappsteg, promenadfart i sakta mak och skjuts från dörr till dörr är det som gäller. Dessutom har jag fått i uppdrag att utmana mig själv, det genom att äta någon form av kolhydrater på restaurang.
Med ihopbitna käkar, rödgråtna ögon och mascararandiga kinder uppbjuder jag alla mina krafter för att slå upp klinikens stora port. "Varför gör de dörren så tung när de vet att musklerna på patienterna på stället är borttynade?" tänker jag tyst för mig själv, fastän jag inte vill annat än att skrika så att det hörs ända till Mariannelund.
Tunnelbanevagnen har just tillryggalagt sträckan SCÄ - Centralstationen. Jag försummar min mamma och hennes vädjan om att jag ska ta hissen; envis som en åsna och med raska kliv (aja baja!) rör jag mig mot trappan (AJA BAJA!). Halvvägs upp knackar det på min vänstra axel, varpå jag vänder mig om och får ögonkontakt med en kvinna som ser ut att befinna sig i 40-årsåldern.
"Hej! Annie." säger hon och sträcker fram sin högra hand. "Jag satt nyss på samma tåg som ni och råkade överhöra ert samtal. Uppfattade att det är ett ätstört beteende som är boven i dramat. Då jag själv varit och trampat i det träsket vet jag hur det känns. Det var länge sedan, men det förändrar inte det faktum att jag en gång varit sjuk. Jag säger 'varit' för att jag i dag är frisk.
Jag vet om att jag inte har någonting med ditt liv eller din sjukdom att göra, men jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag låtsats som ingenting. Jag förstår att det måste kännas konstigt att en främling kommer fram på det här viset, men jag vill bara göra dig medveten om att det faktiskt går att bli av med det du plågas av just nu. Om det finns någonting - jag upprepar: NÅGONTING - jag kan göra, så gör jag gärna det. Vill du byta nummer, är det fritt fram. Vill du inte det, går jag min väg.
En sista sak bara; lyssna på vad din mamma säger, ta trappan!"
Jag lägger till denna Annie i min kontaktbok, sedan gråter jag och mamma Lille Skutt-tårar hela vägen till John Chris, där jag äter bulgur.
(Annie och jag har haft telefonkontakt lite till och från. Vi planerar att ses någon dag i sommar. Då ska jag tacka henne - en triljon gånger.)
Åh, vilken lättnad det måste ha varit ändå. Jag känner inte dig och vet inte om din situation utöver det som skrivs i bloggen, men då jag själv har en ätstörning av liknande art kan jag åtminstone tänka mig. Allt tjat om att jag "inte får gå snabbare än en pensionär pratar", om att jag måste gå upp fem kilo trots att jag är nöjd, och ångesten i att inta vissa sorters mat - det tar på en. Det är då det behövs, att någon - vem som helst - lägger sig i och skakar om en litegrann, visar att det är värre än man själv tror med vikten, och kan visa att det faltiskt GÅR att bli frisk.