En kväll lät jag papperskorgen länsa vad kameran knäppt. Fråga mig inte hur, när, var eller varför jag fick för mig att deleta min mobiltelefons alla bilder och videor, men det fick jag. De första fem minuterna efter dådet, eller vad man nu ska kalla det, drabbades jag av en släng av självmordsbenägenhet, men som tur var övergick det obehaget till belåtsamhet, så småningom. Det gamla finns sparat på en extern hårddisk (köpte en på 3000 GB [fattar ni; TRE TUSEN GIGABYTE!]) och det nya i telefonen. Som en pånyttfödelse, typ. Jag säger som Icona Pop sjunger; "I love it".
Det finns en person i mitt liv, som länge funnits i mitt liv, som inte borde finnas i mitt liv, men som förmodligen alltid kommer att finnas i mitt liv. (Inte var det väl svårt att hänga med i svängarna där, inte?) Denne får mig att tro att Håkan Hellström skrivit sina texter utifrån vad jag gått omkring och tänkt på. Rader ur hans verk, så som "det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu" och "vad jag bryr mig om nu är dina armar om mig även om jag vet att jag måste glömma dig", är som tagna ur min tankeverksamhet.
Hockeyupptakten. Då allvaret inte börjat än ska jag väl egentligen säga varken bu eller bä, men Didididi till Färjestad och Frögga till Skellefteå; kom igen!
Den brutala ångest som fortfarande envisar sig med att infinna sig efter att jag ätit lite mat förtjänar ingenting annat än en fet jävla tumme rakt upp i analgången.
För att bli kvitt det elände som en ätstörning innebär är det till att man utmanar sig. Ska jag vara ärlig har jag varit rätt dålig ("rätt dålig" är i det här fallet lika med urkass) på det, jag har liksom inte tillåtit mig själv att lämna min bekvämlighetszon. Har det stått "pasta" på matsedeln har jag gjort allt för att slippa det, och då sluppit. HUR SOM HELST; i Karlstad gjorde jag en tyst överenskommelse med mig själv, vilken gick ut på att förtära alkoholhaltig dryck, något som jag tyckt varit jobbigt och som jag undvikit, på grund av kalorihalten. Jag tog tjuren vid hornen; jag beställde en drink och jag drack den.
(Vissa lovar sig själva att trappa ned på fyllorna ju närmare uppropet kommer, andra avstår dricka med promille under så kallade "vita helger", men jag, jag uppmanar mig själv att dricka.) Vad som hände inpå natten hade inte med någon dricka att göra, men det är lik förbenat "a story I can never tell".
den sista tummens avslut: " a story you will tell to me" väl?